Dramaten har knäppt upp västen

Image via Wikipedia

Så har biljetterna släppts, även till festivalens evenemang. Det blev kö, det blev telefonsamtal och mail i Dramatensbiljettkassa. Och frågan som infinner sig då är naturligtvis - vilka biljetter går snabbast åt?

Glädjande nog spretar det friskt. Ett djuplodande, internationellt symposium som The unknown Bergman är i stort sett fullbokat andra dagen. Lite mer förväntat även de öppna repetitionerna av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson. Till konstmusiken Persona Resonans finns endast ett fåtal biljett kvar. Den filmade föreställningen Markisinnan de Sade och Obama Victory Speech project finns också ett stort intresse för.

Vad man kan utläsa av detta? Att vi har en publik som spretar på samma sätt. Som kommer från skilda håll, med olika tillhörighet. Sedan har vi alla filmvisningar, radiolive, fotoutställningar och Lava, där man kan glida in utan biljett eller planering och stanna så länge men har lust.

Välkomna! Det känns som om Dramaten har knäppt upp västen!

Gatpojke

Alla i Dramatenhuset har sin relation till Bergman. Jag har min. Här staterar jag som gatpojke i Fanny & Alexander. Jag står längst till vänster, i svarta knästrumpor, väst och keps. Erland Josephson, som spelade Isak Jacobi, sitter i sin stol på kärran. Liggande till vänster på flaket: Peter Stormare. Min uppgift var att springa efter Josephsons vagn i den scen där Jakobi skyndsamt beger sig till Biskopsgården för att med magi befria barnen. Vi fick göra om scenen kanske tio gånger, då en katt som skulle sitta på Biskopsgårdens trapp vägrade sitta kvar då ekipaget närmade sig. ("Man skall inte jobba med djur" anmärkte Bergman vid den efterföljande lunchen på Domtrappkällaren) Bilden är tagen i Uppsala, den första exteriörtagningsdagen till filmen. Jag minns att Ingmar Bergman såg väldigt glad ut hela dagen. Med kepsen bakfram, ivrigt tittande i Sven Nyqvists kamera eller i det egna okularet. När vi sprungit färdigt efter vagnen, och halvt stukat våra fötter på kullerstenen, klappade Bergman om oss med orden: "Bra sprunget grabbar". På något sätt påminde Bergman lite om en gymnastiklärare jag hade i högstadiet. Han skrattade på lite samma sätt, över våra huvuden, och tog i oss ungefär lika hårt.

Plasmaskärmar och tvättmaskiner

I två dagar har det pratats Holländska här i huset. Toneelgroup från Amsterdam har varit här på tekniskt besök och pratat plasmaskärmar, sladdar, vajrar och tvättmaskiner.

Toneelgroep Amsterdam är alltså för den som missat det ett av Europas främsta teaterhus som i samproduktion med Ingmar Bergman International Theatre Festival satt upp Viskningar och rop. Föreställningen kommer att inleda festivalen den 27 maj och är intressant ur flera perspektiv, inte minst följande:

• Ur plasmaskärmsperspektiv eftersom Ivo Van Hove jobbat i nära samarbete med videokostnären Tal Yarden vilket ger föreställningen en för svensk scenkonst ny dimension.
• Ur tvättmaskinsperspektiv eftersom varje föreställning producerar en mängd smutstvätt.

Festivalkoordinator Louise Belfrage mötte gruppen och gick igenom förutsättningarna på scenen, visade gruppen Dramaten, hotellet där de ska bo och omgivningarna runtomkring. Enligt hörsägen är det första intrycket av Stockholm och Dramaten väldigt positivt och våra innovativa gäster ser fram emot festivalen med glädje.

Bergmanfestivalen i media

Nu händer det grejer. Vilken uppmärksamhet festivalen fått efter frukosten och TV4-sittningen igår. Vi bjuder på några länkar till på artiklar på nätet.

• DN skriver om tolkningarna av Barack Obamas segertal och om festivalen i helhet.
• Svenska Dagbladet tar fasta på några av ambassadörernas favoritinslag under festivalveckan.
• Kulturbloggen tar upp det faktum att festivalen vill öppna upp portarna och att bloggare är välkomna.
  
• Metro och gd.se, Uppsala Nya Tidning och Bohusläningen och fler därtill tar inspiration från TT med det glamourösa som flaggskepp: konserter, mingel på Persona Bar och stjärnglansen. Dessutom om hur festivalen tänkt lösa konkurrensen med Stockholm Marathon med Marathonbio.
• Svt kultur & nöje tar ett helhetsgrepp.

Rapport tar upp festivalen som ett minne av Bergman och att Dramaten vill öka inflödet av internationell teater:

Urval

Frågan kom upp hur urvalet gjorts för festivalens evenemang och samarbeten.

För att följa linjen att gå i helt olika riktningar, har vi gått både till dem som kan mest om Bergman - Stiftelsen Ingmar Bergman, och till dem som vet - om inte minst, så i alla fall lite - Lava. Jag tror att dessa samarbeten blir otroligt intressanta, med sina två helt olika perspektiv.

Stiftelsen kommer att gräva djupt, djupt - ta upp frågor som inte varit uppe förut i samband med Bergman, de kommer att sätta ihop människor både från film och teater som inte suttit ihop förut och de kommer att visa dokumentärt material som aldrig har visats förut.

Förhoppningsvis landar det i några nya insikter om vår ikon. På Lava är det flera som aldrig någonsin skänkt Bergman en tanke, och som aldrig satt sin fot på Dramaten. Men som inspiration - absolut! De kommer att visa på den influens som Bergman kan ha idag, för dem som inte alls har honom som en auktoritet. De är inte höviska, de vill klippa och klistra i hans verk, göra om, göra nytt. Jag är lika spänd på vad jag ska få se från dem. Och jag tycker att båda perspektiv är lika relevanta på en Bergmanfestival.

Det här att sätta foten mot den ena, för att ta avstamp mot något annat blir ofta intressant.
 Sedan öppnar festivalen också för samarbeten som jag är intresserad av att utforska vidare. Kulturhuset - vad kan de rymma, som vi inte kan, inom ramen för ett samarbete? Svenska Institutet, som verkar främst utomlands - hur kan vi göra dem synliga på Dramaten under festivalen? SF - ett samarbete mellan kultur och näringsliv, vad ger det oss båda?


Jag är helt säker på att de erfarenheter som vi får med oss från festivalens olika samarbeten kommer att leva vidare på skilda sätt i huset, även mellan biennalens fyrverkerier.

Festivalgäster till Morgonsoffan

I morse satt fyra av våra ambassadörer Stina Ekblad, Björn Granath, Elin Klinga och Julia Dufvenius i TV4's morgonsoffa och berätatde om festivalen och dess innehåll. Därefter var det pressträff i Pauli-caféet med ett stort pressuppbåd. Nu jäklar! Nu är det på gång! Se hela klippet HÄR!

Hardcore Bergman

Bergmanfestivalen samproducerar Viskningar och rop med Toneelgroep Amsterdam, deSingel Antwerpen, regi Ivo van Hove. Jag och Louise Belfrage åkte till i Antwerpen för några veckor sedan för att se premiären.

En extremt solig fredag klev vi in i de mörka lokalerna på DeSingel i Antwerpen där Toneelgroeps producent Wouter lyckligt kom emot oss i foajén och frågade om vi var redo för en hardcore/punkföreställning?
Det sa vi att vi var.

MEN maken till hardcore Bergman har jag aldrig upplevt, detta är en av mina starkaste teaterupplevelser någonsin.

En dödskamp, ett lidande gestaltad med en geniun smärta. Starkt skådespeleri, visuellt och musikaliskt bedövande. Omtumlade minglade vi sedan omkring på det sympatiska premiärkalaset och oroade oss för hur detta skulle tas emot av vår galainvigningspublik den 27 maj. En utmaning för oss och för dem.

Vi får väl se.

Det pysslas och knåpas i Akvariet

Medan Lovisa sitter och bläddrar bland alla papper som så småningom ska bilda en katalog sitter Louise och pratar franska och engelska i telefon. Alla skådespelare som kommer till Stockholm ska ha någonstans att bo, något att äta, veta hur de tar sig hit och Louise hjälper alla med samma glada humör.

På andra sidan glasväggen sitter Sofi och Helena och petar i schemat. Allt ska klaffa. Tidsangivelserna måste stämma och alla inblandade har sina tider då de kan medverka, det måste också tas i beaktande.

Mitt i pysslandet måste man dessutom räkna ut vad sluttiden blir om något börjar 19.15 och håller på i 1 timme och 35 minuter.

Samtidigt börjar saker hända som sätter saker på pränt. Schemat över Radio Live har snart redigerats för sista gången och det kompletta schemat kan publiceras snart.

SF Bio har kommit med information om vilka filmer de kommer att visa på SAGA. Det blir elva filmer som varvas, fyra filmer varje dag, med andra ord ökad chans att kunna se sin favorit. Vi har inte fått tider och priser än, men det har utlovats till efter påsk.

Psykologer tittar på film

Ingmar Bergman International Theatre Festival har många underbara programpunkter som inte får missas. En av dem är Psykologer tittar på Bergman. Idén med psykologer som tittar på film är inte helt ny, den har testats av kulturhuset och då under namnet Psykologer tittar på film. Initiativtagare till eventet är Jonas Mosskin.

Dum är den som inte kan driva med sig själv, och det kan Mosskin, här med hjälp av Joel Stockman.

Staffan i ööö Parisö

Var i Paris i helgen för att se Viskningar och rop av Tooneelgroep, Amsterdam som Ingmar Bergman International Theatre Festival är samproducent för.

Föreställningen ägde rum i Créteil, en förort dit få taxibilar kör och absolut inga återvänder ifrån, "becausö it isö not ö very pleasanteö placeö to beö", som receptionisten på hotellet uttryckte det. "Takeö the Metro! You willö get therö, but ö Imö notö sureö youö getö backö!"

Ner i Metron snabbt som fan, för alla dessa ö hade sinkat oss betydligt, kunde inte köpa biljetter. Biljettsäljaren pekade på sin kaffekopp, ångande, och pekade på biljettautomaterna.

Inga mynt och kreditkorten funkade inte. Upp från underjorden igen, upp till gatan för en taxi. Regn, ingen ledig taxi i sikte. En kille tar tag i mig, säger att jag har trängt mig före i någon för mig osynlig taxikö. "Keep your hands off me, you sucker", säger jag då, och han lyder. Bra. Sen blir det svart i Paris.

"Fuck", tänker jag då! "Jag är blind!"

Nej, inser jag sedan. Det är "Earth Hour"! Klimattyperna (som jag faktiskt i detta sammanhang kallar dem/oss) har släckt ner fucking Paris. Ner i Metron igen, säger till Bente, som först nu dyker upp i min rapport, även om hon hela tiden i bakgrunden kunnat iaktta min stigande desperation och våldsbenägenhet.

"Vi hoppar!" Så hoppade vi över spärrarna, plankade in på Metron, bet på naglarna för att hinna, kom fram till slutstationen som de enda människorna i vagnen med vit hud, sprang till teatern för att hinna till en föreställning som börjar med en ytterligt utdragen och sannfärdigt gestaltad dödskamp.

Först på teatern återvände jag till verkligheten. Jag andades ut, medan all möjlig ångest och alla möjliga kroppsvätskor fläckade scenen.