Explain nothing. Put it there. Say it. Leave.

Heiner Goebbels höll ett välbesökt seminarium i Målarsalen där han förklarar hur han arbetar med frånvaro och tolkning för att skapa föreställningar där publiken får tolka och tänka själv.

Filmen som är dryga 9 minuter lång visar några utvalda delar av föreläsningen. Som alltid när två timmar ska tas ner på tio minuter är mycket taget ur sin kontext, mitt syfte med redigeringen har varit att ge dig en bild av vad Heiner Goebbels "is all about".

Frukost med Björn Granath

Björn Granath var i Bergmans anda tidig till frukosten. När samtalet skulle börja hade han redan hunnit äta sin frukost och han förklarar att han vill tala lite om Bergman, men framför allt om festivalen och i synnerhet behovet av att få internationell teater till Sverige.

Björn började med med studentteater och har genom den och sin fortsatta skådespelarkarriär rest runt och turnerat i nästan hela världen.

Publiken är ofta rädd för att det ska bli obegripligt med teater på ett främmande språk, men för den som vågar prova brukar det oftast visa sig att det inte är något problem.
- Magin uppstår mellan scenen och publiken, det är det som är storheten med texten, säger Björn.

Teatern kommer alltid att överleva. Många är idag rädda för den tekniska utvecklingen med datorer och bloggar, men Björn ser dem som hjälpmedel.
- Det sammma sa man i antiken, när det skrivna ordet kom, de bildade grekerna såg boksäverna som fienden och läste inte själva. Man hade slavar som läste åt sig, berättar Björn.

På teatern är det talade ordet i centrum och det är det som är väsentligt. Det är därför skådespelare älskar Strindberg, eftersom han skrev för talspråk. Björn anser att det är jättesvårt att läsa pjäser.
- Det blir ingenting förrän det möter sin publik egentligen, säger Björn.

Ingmar Bergman International Theatre Festival har bjudit på helt olika teaterupplevelser. En del har varit väldigt, väldigt nytt medan annat har varit väldigt, väldigt gammalt. Ett exempel som Björn ger på gammal teaterform är den mycket uppskattade "Smärtan" som vi såg tidigare i veckan. Det är en människa, en publik och mycket sparsmakad scenografi, inget som förför åskådaren precis så som teater framfördes från början.
- Det är en skådespelerska som förmedlar Duras text och det blir oerhört starkt, den enkelheten fungerar, men det är oerhört svårt, säger Björn.

Björn är noga med att poängtera hur roligt och viktigt det är med den här festivalen och att han verkligen hoppas att det blir en fortsättning efter 2011.
- Det är oerhört inspirerande att se internationell teater.

En av frukostarnas stamgäster passade på att berätta om den första gången han sett Björn på scenen, på ett torg framförande Mistero Buffo av Dario Fo. Björn lyste upp en aning för han minns mycket väl den uppsättningen och den visade sig tillhöra ett av hans starkaste minnen. Att spela på torget är som att tränga in i en helt annan värld, förklarar Björn.
- Det är som att spela på medeltiden, folk som hänger på räcken och sitter med öl på terassen, fullt med folk.
Björn berättar hur han samspelade med kyrkklockorna så pass vältajmat så att folk trodde att det var regisserat. Det är en form av situationsbestämd teater utan naturalistisk psykologisering.
- Det är strikt för-Freudianskt, säger Björn.

När det blev dags att prata om samarbetet med Bergman blev Björn först en aning sammanbiten. Han samlar sig och förklarar att han kom till Dramaten som 40-åring, en mogen skådespelare. Han började i "Drottningens juvelsmycke". Ingmar Bergman hade betraktat Björn med misstänksamhet, men snart hade han mjuknat och erbjöd Björn en roll i "Ett Dockhem".

Det är lätt at misstänka att Björn och Ingmar skulle hamna i kollision eftersom Ingmar avskydde improvisation och Björn hade en bakgrund som inneburit en hel del av den varan. Men de kom rätt bra överens.
- Ingmars storhet låg i att han kunde pjäsen. Han la sitt öra så nära texten och lyssnade på den så noga, så noga. Han tänkte inte på vad han själv ville säga utan vad orden i texten hade att berätta, säger Björn.
Precis som alla andra frukostvärdar intygar Björn att Ingmar var väldigt väl förberedd och berättar att de jobbade i tre veckor, sen fick skådespelarna gå hem och lära sig texten. För det orkade inte Ingmar vänta på. Sedan träffades de igen och lade scenerier. Då kunde det ibland hända att det krockade eftersom Björn i mötet med de andra skådespelarna kunde få egna idéer. Agerade han på dem svarade Ingmar med ett bryskt "Varför gör du så där?". Ingmar behövde ha kontroll, men det gick att få igenom egna idéer bara man gör det fullt ut.

På begäran berättar Björn om incidenten med cigarren.
Det var när de skulle spela Peer Gynt och skulle gestalta en karikatyr av kapitalismen och stå där med cigarrer och se viktiga ut som Björn tyckte att det var lite stelt och ville pigga upp det hela. Under en repetition gjorde han på eget bevåg ett litet trick han lärt sig.
- Jag la cigarren så här ovanpå handen och slog till så att cigarren flög upp, i en perfekt båge och smack, så satt den i munnen, berättar Björn och visar med gester den perfekta bågen.
Vi som lärt oss lite om Bergman väntar spänt på fortsättningen, detta kan han inte ha gillat.
"Du", sa Ingmar, "Det där var jävla roligt - men jag vill aldrig se det igen", citerar Björn.
"Varför då?" undrade Björn.
"För du kan aldrig göra om det varje kväll".
Men Björn gjorde det i alla fall. Och efter varje föreställning kollade Björn av med Richar Wolf hur det hade gått med cigarren och naturligtvis höll han koll på varje gång Björn hade missat.

Björn kan dock respektera den där noggannheten eftersom teater handlar om att skapa ett tryggt rum för publiken.
- Som skådespelare måste man vara självklart och ha tappat osäkerheten för att kunna vara koncentrerad och i nuet, på teatern finns bara nu, säger Björn.

Ur dagens festivalprogram plockar Björn ut Den filmade föreställningen av "Sista skriket". Det är en enaktare som Ingmar skrev istället för ett föredrag han förväntades hålla när svensk film fyllde 100 år. Den handlar om Georg av Clerker som var Schillers och Sjöströms föregångare och som blev utslängd ur filmvärlden när den regisserade filmen kom. Enaktaren handlar om hur Clerker förnedrar sig för att få göra film igen.
- Ingmar fick också böna och be en gång i tiden, berättar Björn.

Jag vill lyfta fram en kommentar vi fått från Karin Hellqvist och Adina Rydqvist, Persona Resonans. Jag skulle ha träffat dem på Persona Bar för att prata lite om deras arbete, men jag uteblev till förmån för tekniska problem. Så här skriver dem:

"Din iaktagelse var helt korrekt Mona: visst har vi kul! Ytterst handlar vårt musicerande om kommunikation och inspirerade av Bergmans Persona ville vi undersöka det samspel som sker utan ord, dels mellan oss, men även med rummet och tystnaden som uppstår mellan tonerna. Tystnad är en viktig och uttrycksfull del av all musik precis som i kommunikationen mellan filmens Bibbi Andersson och Liv Ullman. I tystnaden får vi tillfälle att reflektera över vad vi just hört och upplevt. Men tystnaden kan kanske också säga oss mer än alla toner och ord och vara ett uttrycksmedel i sig?

Att välja musik som för oss beskriver stämningar i Bergmans Persona visade sig vara väldigt spännande och förvånansvärt lätt. Vi tog intryck av ljuset, stämningar, miljöer men fram för allt skådespelarnas kommunikation. Musiken vi spelade under tre kvällar i Tornrummet, fem verk av vår generations tonsättare, behandlar alltså tystnad och kommunikation på olika sätt. Hur man reagerar på tystnad, varför man väljer att svara med tystnad. Tystnaden behandlades olika av tonsättarna, som förväntansfull, laddad spänning, en tomhet som ger plats åt eftertanke, eller en plattform för telepatisk kommunikation.

Under repetitionsperioden växte klara bilder fram av vilka element i Persona som motsvarades av respektive musikaliskt verk eller fragment, trots att inget stycke är skrivet med just Persona som utgångspunkt. Så växte vår högst personliga musikaliska Persona fram. Kanske kunde publiken associera till samma scener eller miljöer som vi?"

Tack!

Eraritjaritjaka

Alla föreställningar på den här fantastiska festivalen har varit något alldeles extra. Jag har varit överpositiv till allt, det kan ju verka som om objektiviteten grumlats något av min medverkan i festivalens uppbyggnad. Men jag svär - jag är lika överväldigad som det verkar. Den här kvällen blev inget undantag.

När stråkkvartetten spelat ett tag som inledning blev jag dock lite orolig för om jag skulle klara att hålla mig vaken, det blir ju ändå rätt sena kvällar och tidiga morgnar när man bevakar en hel festival...

Precis då blev det mörkt. Kvartetten satte sig längst bak på scenen och tog av sig kavajerna. Och in kommer André Wilms. Korta texter av Elias Canetti samspelar med musiken och de handlar om allt. Allt mellan himmel och jord. Om djur. Om ensamheten. Om sökandet efter någon - om mänskligheten. Texterna är korta och kommer i stötar, nästan som twitterposter. Kanske skulle man kunna använda sociala medier i experimentiell scenkonst?

Framförallt häpnandsväckande är alla överraskningar den här föreställningen bjuder på. Videoprojiceringarna var fullkomligt fascinerande och det var inte bara jag som undrade "hur gör du?".

Risken för att somna var minimal. Jag satt istället med ett fånigt leende på läpparna genom hela föreställningen. Och jag som trodde att jag hade svårt för monologer.

Hela salongen stod upp och apploderade. Vid efterföljande samtal med Goebbels var i stort sett hela Marmorfoajén full. Det var många som önskade att han skulle avslöja sina trick, men som alla trollkonstnärer vägrade han svara på den frågan. Samtalet kom istället att handla mycket om samarbetet med Théatre Vidy/Lausanne och Elias Canetti.

Nästa gång jag har chansen att se Heiner Goebbels uppsättningar ska jag ta chansen direkt. Du som har möjlighet redan i morgon - ta den!

Omstrukturering av teaterns hierarkier

Danjel Andersson är redaktör och konstnärlig ledare för Perfect Performance.

"PERFECT PERFORMANCE är en ideell förening som vill få in internationell kompetens i svensk teater. Hittills har den gjort detta i form av festivaler. Tre stycken har det blivit 2003, 2004 och nu senast 2006. Viktigt för PERFECT PERFORMANCE är att presentera tunga konstnärskap på scenkonstområdet, som annars inte presenteras i Sverige."

Precis som den här festivalen vill Perfect Performance alltså öka den kulturella integrationen med omvärlden. Danjel pratar om att teatern är hierarkiskt uppbyggd. Högst upp i hierarkin hittar vi regissörer och dramaturge, sen kommer skådespelarna och underst kommer alla andra - ljud, ljus, kostym, mask och scenografi. För att åstadkomma något nyskapande krävs att dessa herarkier bryts, enligt Danjel och ger oss ett antal exempel på kompanier som lyckats med detta från 60-talet och framåt.
Vi får se några exempel på film och det blir ju onekligen något annat om man lämnar konventionerna.

Heiner Goebbels som regisserat och delvis komponerat kvällens föreställning Eraritjaritjaka samarbetar med Théatre Vidy varifrån Barbara Suthoff som föreläste tidigare idag kommer. Han undervisar också på Institute for Applied Theatre Studies i Geissen, en förebild inom experimentiell konst.

När jag skriver detta har jag sett Goebbels föreställning. Och det var verkligen en fantastisk upplevelse som blir nästa inlägg. Är det detta Danjel förespråkar är jag med på noterna, men under föredraget lät det lite som om han vill att teater ska vara till för att undersöka vad teater är. Om så är fallet undrar jag om teater bara ska vara till för teatervetare? Vilket i så fall skulle motsäga det Danjel inledde med; att han talar, till skillnad från Suthoff från publikens perspektiv.

Chakaboku

Jag blev så oerhört fascinerad av det där med Chakaboku så det blir en film till.

Bergman och teatern

Bergman och teatern, originally uploaded by Bergmanfestival.

En mycket vacker film om Ingmars teaterliv. Det började med dockteater
och Stor-Klas och Lill-Klas, en uppsättning av Sjöström på Dramaten. Sedan belv det Malmö, Dramaten, Tyskland, Los Angeles och Dramaten igen. Men det där vet ni ju redan vid det här laget. Upplevelsen av den här filmen är bilderna, blickarna och speciellt tyckte jag om att se Bergman och Josephsson sitta och smågnabbas i gradängerna.

Frukost med Staffan Valdemar Holm

En ganska blöt publik mötte i morse i Restaurang Pauli en lycklig Staffan Valdemar Holm. DN har publicerat en artikel med rubriken "Kulturens Morinho". På sportsidorna.

Som fotbollsentusiast kan man väl knappast önska sig en bättre rubrik? Staffan berättar att Morinho är en fotbollsspelare som blev avstängd för att han var för passionerad. Passande! För passionerad kan man utan att tveka säga att Staffan är också.

Den här festivalen har länge varit ett drömprojekt för Staffan.

- Det är otroligt viktigt för Sverige och Stockholm, en väldigt vacker stad, men den ligger i en periferi.

Han syftar antagligen på det gamla tugget om att Stockholm ligger på Sveriges skuggsida, tänkte jag, men så enkelt var det inte. Nä, det är Sverige som är en periferi i kontexten att Sverige egentligen inte är någon nation.

- En nation är något som någon annan vill ha, som någon vill erövra. Ingen vill göra det med Sverige, alltså är vi ingen nation, säger Staffan och slätar sedan över en aning genom att säga att han säger det som ett skämt, men med någon slags allvar.

- Vi lever i en välbeställd periferi och när man blir för välbeställd slutar man intressera sig för vad andra gör, periferins arrogans. Vi har kapat förtöjningarna med den europiska kontinenten, Sverige behöver ett inflöde av internationell teater om vi ska kunna kommunicera med övriga världen på en intellektuell nivå, säger Staffan.

Sverige behöver alltså internationell teater och intellektuellt kommunikation med övriga världen. Hur får man till det på bästa sätt? När Staffan träffade några journalister någon vecka efter Ingmar Bergmans död fick han frågan om hur vi ska göra för att bevara Ingmars minne. Enligt Staffan lät det som om frågan löd ”ska vi göra en staty i marmor eller brons?”.

- Det hade inte Ingmar Bergman gillat, nej, låt oss bygga ett monument av levande teater, svarade Staffan.

Och så blev det. På ett sätt kan man tycka att Staffan har utnyttjat Ingmar Bergmans död till att uppfylla sina egna drömmar, men då ska man komma ihåg att Ingmar Bergman höll sig uppdaterad i teatervärlden även utanför Sverige.

- Ingmar Bergman var väldigt välorienterad, han hade en stor parabol på Fårö och hade alla kanaler som visar teater. Han ville inte vara där, han ville ha sin kaviar och knäckebröd men ändå hänga med, berättar Staffan som suttit i timmar och diskuterat teateruppsättningar med Bergman i telefon.

Staffan talade en del om hur urvalet gått till för festivalen. Sofi Lerström och han delar på det konstnärliga ledarskapet. Valet av Sofi var lätt eftersom hon producerat det mesta som både Staffan och Ingmar gjort på Dramaten, tillsammans har de ett gigantiskt nätverk i teatervärlden.

Sofi och Staffan åkte runt i hela Europa, har sett 101 föreställningar, varav fem sedan valdes ut til festivalen. De letade efter mycket bra föreställningar som bygger på text, har bra regi och bra skådespelare.

Nästa gång den här festivalen äger rum, år 2011, kommer det vara utan Staffan Valdemar Holm som konstnärlig ledare. Efter söndag den 7 juni slutar slutar Staffans uppdrag på Dramaten. Då börjar istället arbetet med MITOS 21 som Staffan är en av initiativtagarna till.

MITOS 21 är ett teaternätverk som grundats av teatermänniskor som alla är anknutna till något av Europas stora teaterhus. Nätverkets namn syftar på Adrianes tråd, som hjälpte Thesus ut ur labyrinten. Siffran 21 står för det nuvarande århundradet.
- På nyårsafton år 2200 byter nätverket namn till MITOS 22, säger Staffan

Nätverket är till för att skapa nya teaterprojekt, och det är viktigt att det jobbas framåt.
- Vi gör saker och snackar inte så mycket, vi träffas och bestämmer vad vi ska göra, påpekar Staffan och det går inte att missta sig på lättnaden i hans röst.

Nätverkets första projekt är det vi får se på lördag klockan 16 – 18 på Stora Scenen– Obama Speech Project. En workshop runt Obamas segertal ur ett retoriskt perspektiv.

Nästa projekt är att göra teater i Chakaboku. Chakabokuär en stad i Atakanaöknen, eller spökstad snarare. Man utvann salpeter som användes till gödningsmedel på den tiden. När konstgödslet kom dog staden helt ut. Under Pinochets regim på 70-talet blev Chakaboku ett koncentrationsläger.

Chakaboku, Foto: hugo perez paz

Idén till projektet föddes genom Håkan Engströms och Juan Diego Spoerers film Don Robertos Skugga (2008), som handlar om Don Roberto Zaldívar som återvände till gruvan där han suttit fängslad 1973.




Teatern var central i Chakabokus blomstertid. Stadsbyggnationen gjordes med tanke på klasssamhället med de rika på ena sida och de som hade minst bodde på den andra, och så teatern i mitten. Nu har ingen bott där sedan koncentrationslägrerna stängdes i mitten av 70-talet, men teatern finns kvar.

Projektet i Chakaboku går ut på att ta med sig så många framstående skådespelare från hela världen och göra Shakaboku levande under 24 timmar nästa år.

I "Don Robertos skugga" är väggarna enormt viktiga. Alla ord försvinner med tiden i luften, väggarna är det som blir kvar. MITOS 21s projekt kommer att ha dessa väggar som utgångspunkt, filma och sända live över internet. Alla ska kunna se.

Navär tiden börjar ta slut avslutar Staffan sitt första uppdrag som dagens värd med att berätta en liten detalj om Bergman som vi faktiskt inte kände till.

Två månader innan Ingmar Bergman dog pratade Staffan med Ingmar i telefon. Ingmar sa att han ville tillbaka till Stockholm. Han hade till och med agerat på det och ringt prästen i Hedvig Eleonora kyrka.

- Han ville tillbaka till det hus där han växte upp, och jag blev livrädd. För om det händer alla innan de dör så måste jag flytta till Tomelilla och det vill jag inte, avslutar Staffan och som det oftast är när Staffan talar så lämnas man med skrattet bubblande i magen.

Korta utdrag ur Dragan Klaic föredrag

Delar ur Dragan Klaic föredrag, del 1



Delar ur Dragan Klaic föredrag, del 2

Adina Rydqvists cellonoter

Bara att sjunga med!

Persona Resonans

Tornrummet fylldes. Fotöljerna jag beskrev i inlägget om RadioLive var på plats. Notställ hade lagts till scenerierna. Konstmusik. Karin Hellqvist, violin och Adina Rydqvist, cello. Tvärsamarbete mellan unga tonsättare, musiker och arkitekter, vad betyder det? Det står i deras egen beskrivning att de vill undersöka tystnaden och "Kan vi vara helt öppna inför mötet med musiken och
rummet och kan vi ohämmat ta emot det den har att säga?"

Mina P3-influerade musikreferenser räcker inte till här, var det första jag tänkte. Hur i hela friden ska jag beskriva detta? Det mest annorlunda jag hört innan är Mr Bungle. Och kanske ändå, kanske det kan sägas att detta är någon sorts klassisk och fridfull variant av Mr Bungle. Vad vet jag?

Klart står i alla fall att rummet och framförallt instrumenten utnyttjades till fullo. I synnerhet Karin Hellqvists violin. Varje del av strängarna och stråkarna undersöks lekfullt, allvarligt men ändå tyckte jag mig skönja ett leende i Karins och Adinas mungipor. Det syns att de har kul.

Ett tag funderade på om jag skulle försöka beskriva musiken med vanliga ord typ:

BRRRuuuumBRUMBRRRRRwwwooooiiii.................................krgsch.................i...i...i...i.

Men det verkade löjligt och ger inte riktigt det rätta intrycket. Istället bad jag om att få fotografera noterna. Den publicerar jag senare för min dator är lika trött som jag.
(Förlåt Karin och Adina, det blev ingen Persona Bar ikväll som jag lovade, ni är välkomna att skriva kloka saker här istället.)

What future for non-commersial theatre? eller Bloggutmaning till alla teaterledare

Hur ser framtiden ut för Europas ickekommersiella teatrar? Om någon vet så är det Dragan Klaic:

"Dr Dragan Klaic är teaterforskare och kulturanalytiker, ständig ledamot av Felix Meritis Foundation i Amsterdam, tidigare chef för Theater Instituut Nederland, forskare och författare. Han undervisar regelbundet bland annat på universitet i Leiden, Central European University i Budapest och på universitetet i Bologna. Dragan Klaic är initiativtagare till och ordförande för The European Festival Research Project. Den senaste i en lång rad böcker han har skrivit, Mobility of Imagination (2007), handlar om internationellt kultursamarbete."

Under dagens seminarie drog han alla hinder Europas teatrar har att tampas med, berättade om tänkbara lösningar och gav konkreta förslag.

Jag tror att någon i ledande ställning inom Sveriges teatrar bättre skulle kunna sammanfatta Dragans föredrag och lättare kunna dra paralleller och slutsatser, så jag skulle vilja uppmana svenska teaterledare att starta en bloggdiskussion om detta ämne, gärna här på festivalbloggen.

En kortfattad summering kan jag väl våga mig på ändå. Det handlar om att öppna upp och bjuda in, tänka igenom vad man har för existensberättigande och samtidigt behålla kvaliteten i det man gör. I tider av stor konkurrens om människors fritid och pengar ligger teatrarna dåligt till och publiken blir allt äldre. Det finns stora brister i ungdomars teatererfarenheter och som före detta lärare är jag glad att Dragan inte la hela skulden på skolan. Han hade god insikt i lärares arbete och sa att det är svårt med lärare, de är alldeles för upptagna för att känna sig motiverade till att ta initiativ utanför sina ansvarsområden. Det gäller i så fall att arbeta långsiktigt.

Däremot kan ungdomar bjudas in till teatrar som medverkande. Varför inte sätta upp liknande eller samma pjäs med etablerade och unga skådespelare och regissörer. Tänk också på den mångfald som finns i samhället. Varken unga eller människor med annan kulturell bakgrund än den traditionella svenska kommer att känna sig välkomna till teatern så länge ingen av dem är med på scenen.

Många teatrar arbetar med en alldeles för bred repertoar. Dragan tror inte på konceptet med olika föreställnigar varje dag. Det blir problem att marknadsföra och för svårt för människor att välja. Dragan rekommenderar efter sin forskning och efter att ha sett fungerande exempel på att man ska försöka bli en del av samhällsdebatten genom att varje säsong arbeta på ett tema. Att teaterledningen sätter sig ner nu, 2009 med socionomer, politiker, samhällsvetare etcetera och diskuterar vad temat ska vara säsongen 2011. Sen får producenter och regissörer gå iväg till biblioteket och leta rätt på pjäser som med olika vinklar tar upp temat.

Strålande, mastigt, genomarbetat och väldigt synd om diskussionen stannar där, i Målarsalen klockan 16.30 tisdagen den 2 juni.

Frukost med Elin Klinga

Elin, hur ska jag kunna göra dig rättvisa? Tack för din personliga berättelse om vad Ingmar givit dig som både människa och skådespelerska.

Elin började med att läsa upp Ingmar Bergmans tal han höll i Norge då han tog emot ett pris för Spöksonaten. I tacktalet berättade Ingmar om sitt livslånga förhållande med sin favoritförfattare Strindbergs pjäs. Det hade börjat med en föreställning med en sovande syster som enda publik och slutat då, på 2000-talet med en hyllad uppsättning på Dramaten och prisutdelning.

- Men vad man inte får glömma när man talar om Ingmar Bergman är att han fick göra så många försök innan han blev den stora han slutligen blev, säger Elin övertygande.

Man måste få göra misstag. Med stort engagemang talar Elin om politikerna och det samhälle vi lever i idag, hur processerna och experimenten förhandlats bort. Att låta människor få ta del av ett kulturliv och den rikedomen det innebär att stötas och blötas med sina inre tankar utvecklar människor och det är livsviktigt för människovärdet, för att lära sig att dra egna slutsatser.
- Vi behöver ge unga människor möjligheten att dra egna slutsatser, sen blir det lättare att lära sig det som krävs för att bidra till staten i ett produktivt samhälle, säger Elin.
Det är också därför Elin är så glad över den här festivalen, att samla ihop så många konstnärer på ett och samma ställe under samma tid är unikt.

Elin fick en rivstart på sin karriär. När hon som 24-åring gått ut scenskolan hann hon med att vara arbetslös i två veckor innan hon fick erbjudande om att hoppa in i Marie Göranzons roll i Markisinnan de Sade när ensemblen skulle gästspela i New York.
- Det var en lyx utan dess like att komma dit. Jag fick hjälp med allt - en egen sufflös, smink, kostym - allt, och jag var van att sköta allt själv, säger Elin och berättar att det var lite skrämmande på samma gång att ribban låg så högt ända från start. Tack vare att hon var så orädd då gick det vägen.
- Nu är det annorlunda, jag var orädd då för jag hade så lite kunskap, nu vet jag bättre, fyller Elin i och skrattar.

Liksom alla frukostvärdar vi träffat hittills talar Elin varmt om Bergmans sätt att arbeta som regissör. Att Ingmar var otroligt musikalisk, nästan mer som en koreograf, eller dirigent. Att han var oerhört väl förberedd inför varje ny uppsättning eller film. Att han var väldigt inkännande och kunde se människors kraft.
- Ingmar själv hade ett enormt inre tryck som han var tvungen att lära sig att kontrollera. När han släppte det exploderade han, därför behövde han en extrem ordning runtomkring sig, berättar Elin.
Det inre trycket han bar på gjorde att han också kunde känna igen andra med samma tryck.
- Och jag var en av dem, kommenterar Elin och viftar med handen.
- På scenskolan hade jag trott att jag var tvungen att stävja det inre trycket, speciellt som kvinna. Det finns en syn på kvinnan om att hon ska vara mjuk, trevlig, vän, söt och jag vet inte allt, men i grund och botten är män och kvinnor inte så olika, säger Elin,
För Elin var det en enorm lättnad att få jobba med någon som bejakade hela henne så att hon fick chansen att använda sig av hela sig själv.

En man som hört Pernilla August nämna att den kritik som Ingmar ofta riktade mot kyrkan snarare var tänkt att "skoja lite med kyrkan" och att kritiken egentligen var riktad mot Ingmars mamma och pappa. Mannen hade en annan syn på saken svarade Elin efter intensivt lyssnande att "det är en intressant tolkning".
- Det måste nästan vara det som är arvet efter Ingmar Bergman; den egna tolkningen. Ingmar vänder sig mot de som säger "det här är rätt", förklarar Elin.
Angående Ingmars känslor mot kyrkan berättade hon att Ingmar ogillade enhetlig formation utan eftertanke och humor. Sedan drar hon en parallell till Einstein som hyste motvilja mot parader av människor som går i takt, på led.
- Det blir en sorts fanatism i det, om inte människan själv söker upp det, säger Elin.
Hon fortsätter med att prata om den makt man får om man ger folk dåligt samvete.
- Det är väldigt lätt att styra ett folk som har dåligt samvete, säger Elin.

En av slutsatserna vi som varit på alla frukostar har dragit är att alla som talar om Ingmar talar i presens. "Han är". Efter lite eftertänksamhet förklarar hon att allting annat skulle kännas onaturligt.
- Ingmar gillade inte avstånd, vårt första gräl handlade om det, säger Elin.
Ingmar ville vara så nära och när han inte fick det blev han arg. Och Elin var lika arg hon.
- Men så måste det vara, det är då man har förtroende för varandra. Dessutom har det faktiskt hjälpt mig att hitta min integritet, säger Elin.

Som avslutning ville Elin rekommendera några punkter för dagen. Bland annat vill hon bestämt att vi ska se The Imagemaker, filmat bakommaterial vid inspelningen av Bildmakarna som Elin också rekommenderar att man ser. Den går senare idag klockan 19.30 i Målarsalen.
- Men det kan vara speciellt roligt att se ett arbete i process.

Vill man gå på seminarium trodde Elin att Dragan Klaic föreläsning What future for non-commersial theatre kan bli intressant.

6599 Grams

Bengt Wanselius är fotograf och var den första fast anställda fotografen på Dramaten och han jobbade mycket nära Ingmar Bergman i 20 års tid. Inför Ingmar Bergmans 90-årsdag blev Bengt tillfrågad om han ville sätta ihop en bok som skulle användas som födelsedagspresent till Ingmar. Naturligtvis ville Bengt det och det var så han upptäckte att han inte var den enda fotografen i Ingmar Bergmans liv.

I sin jakt på bilder som skulle kunna sammanfatta Ingmars snart 90-åriga liv stötte han på en hel rad av skickliga fotografer som jobbat lika nära tidigare i Ingmars liv. En del kända, som Lennart Nilsson, andra finns det ingen information att hitta om. Bengt Wanselius har ihärdigt sökt få ett heltäckande material att utgå ifrån.

Mycket fanns att finna i Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv, andra bilder har han bland annat hittat i Filmhuset och i en oöppnad kartong hos sonen till en bildsamlare i Villhelmina. I Filmhusets källare, bakom soporna fann detektiv Wanselius en skatt. Där fanns alla arbetsböcker och manus. Tillsammans med Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv utgör detta en våt dröm för alla film- och teaterforksare. Det visade sig att Bergman sparat ALLT. Till och med gamla biljetter med anteckningar om hur många som sett respektive föreställning.

Bilder från filmer, filminspelningar, föreställningar och repetitioner varvas med bilder från Bergmans barndomsalbum med hans mammas bildtexter, biler på manuskript - frekvent beprydda med skisser och teckningar över ljussättningar och scenerier, "hemma-hos-bilder" (det var de som hittades i Villhelmina) och mycket mer.

Från slutscenen i "Det sjunde inseglet".
Det ryktas att den tredje personen från höger är Elvis Presley, men det är tråkigt nog bara en myt.

Urvalet var gigantiskt. Jag hann inte riktigt med att skriva ner de stora siffrorna, men över 12000 bilder utgjorde det sista urvalet varav drygt 1800 bilder blev slutgiltiga. Under seminariet visades ett 100-tal bilder medan Bengt berättade om hur de blivit till och anekdoter från hans tid med Bergman.

En av Wanselius mest publicerade bilder. Notera det kategoriska fingret.

Vid mer aggressiva situationer plockades fingret fram, då kallas det "Bergmanpistolen"

Regi: Bergman är ett 591-sidigt storverk. Vill man bära omkring på den bör man skaffa ryggsäck, boken saknar ett enda gram för att kunna stoltsera med 6 599 g. Det slår mig att det vore symboliskt om den hade vägt 6,66 med tanke på Ingmar Bergmans signatur:

Den här djävulssymbolen ser aningen irriterad ut. De fick olika uttryck varje gång.

Erland josephson har skrivit bokens inledning. Birgitta Steene och Bengt Forslund har också bidragit med nyskrivna texter men framförallt är orden i boken Bergmans egna. Tyvärr hann Bergman aldrig få boken eftersom födelsedagen aldrig blev av.

Ytterligare en fördel med den här festivalen kommer till daga: Boken finns att köpa till festivalpris i festivaltältet! På bokhandelssajten Bokia har man samlat en del recensioner efter publiceringen den 19 september 2008. Nämnas skall också att boken vann Augustpriset 2008.

Frukost med Gunnel Lindblom

Samtliga frukostar har varit någonting alldeles extra. Det är så fantastiskt att höra alla dessa människor som jobbat nära Bergman berätta om deras arbete tillsammans. Vilken ära det är att få sitta så intimt det ändå blir i Restaurang Pauli och samtala med stora skådespelare utan att det känns påträngande.

Men det kan inte hjälpas. Och det får stå för mig personligen, att med ålder kommer också en extra dimension och dignitet in i bilden.

Gunnel Lindblom började som relativt nyutskriven från Göteborgs Stadsteaters elevskola att arbeta med Ingmar Bergman. Året var 1954 och Gunnel blev tillfrågad om hon ville arbeta i Malmö.
- Åh, äntligen skulle jag få lämna Göteborg, tänkte Gunnel och tackade ja till erbjudandet.
Tiden i Malmö blev den tid i karriären som Gunnel minns som den bästa. Det var också en tid då Malmö Stadsteater blomstrade. Särskilt goda minnen har Gunnel av rollen som Margareta i Faust. Och som Solveig i Peer Gynt, där Max von Sydow spelade självaste Peer.
Bland de Bergmanfilmer Gunnel medverkat i tycker hon själv bäst om Tystnaden.
- Det hände mycket konstigt runtomkring den filmen, det var första och förhoppningsvis sista gången jag hamnade på en löpsedel, berättar Gunnel.
I Tyskland tyckte man att Ingmar Bergman gått över alla gränser genom att skildra sexualiteten så öppet. Andra filmer Gunnel vill framhäva är Nattvardsgästerna där Gunnel spelar fiskarhustrun Karin, och Jungfrukällan. Gunnel har spelat mycket olika roller men det är också det hon tycker är spännande.
- Det är det som är så spännande med det här yrket, att man får byta personlighet och gå in andra människors liv och gestalta dem. Det var det som fick mig att börja med teater, säger Gunnel och fortsätter berätta om hur hon som 15-åring tyckte att det inte hände något i hennes eget liv och då bestämde sig för att bli skådespelerska.

På senare år har Gunnel börjat regissera. På frågan om hon är inspirerad av Ingmar Bergman i sitt jobb som regissör utbrister hon:
- Det kan du tro att jag är. Ibland tänker jag "tänk om jag bara gör en imitation av Bergman", säger Gunnel.
- Men det går inte att göra någon annans, mans tår där med sina egna upplevelser, tillkortakommanden och kvaliteter, fortsätter hon.
Med detta i ryggen tillägger hon att Ingmar och hon till exempel hade mycket olika uppväxter och de har olika utgångspunkter, men Gunnel tyckte mycket om Ingmars sätt att arbeta på.
- Han kom alltid väl förberedd, arbetade med skådespelarna på ett mycket ömsint sätt och är genuint intresserad av människor, säger Gunnel och tillägger att han till och med satte ljus till sina uppsättningar. Även de ljusteknikerna som studerat ljussättning fick lära sig mycket av honom. När alla inblandade i en ny uppsättning kallas alla inblandade till en träff, kollationeringen. När Ingmar Bergman höll i en kollationering höll han alltid en stor presentation över hur han såg på uppsättningen, scen för scen. På det sättet hade alla en god grund att stå på i arbetet med pjäsen.
Framförallt i Ingmars tidiga karriär hade han dock en tendens att bli ursinnig när saker och ting inte gick hans väg. Med åren avtog denna egenskap och mot Gunnel brusade han aldrig upp efter att hon ledset förklarat att hon fick ont i magen när han skrek så åt henne.

Det faktum att Ingmar Bergman var mycket välkänd i Tyskland, Frankrike och Italien innan han blev känd i Sverige, och att han fortfarande är större utomlands än här tror Gunnel kan vara problemet med att vara profet i eget land. Men det kan också finnas en del nationella faktorer som ligger bakom. Kritiken från svenska journalister handlade enligt Gunnel ofta om att Bergman inte var tillräckligt politisk. Gunnel tycker att detta är missvisande. Visst, han var inte partipolitisk, men han skildrade borgerligheten obarmhärtigt.
- Vi har ju en massa saker för oss i det här landet, som jantelagen till exempel. Man får inte vara grandios, och det var han ju, avslutar Gunnel.

GENREP!

Lite sent, förlåt Angelica, men ändå intressant, och nu vet vi att det gick bra. /Mona

Igår hade vi genrep i Lejonkulan. Läskigt! För nu inser jag att det här är på riktigt. Jag SKA spela på Dramaten imorgon! Nervös? Nej då, det är luuuugnt. Typ. Kanske. Nej, men faktiskt så känns det fantastiskt bra.

Efter några knagliga genomdrag (ett med vår fantastiska kostym tillhandahållare Barbro) så gick genrepet riktigt bra. Känslan fanns där. Vi lirade järnet. Tur var väl det för vår producent Katrin satt i publiken. Hon hade tidigare aldrig sett den, bara läst manuset. Vilket i vårt fall inte säger så mycket. Det är inget läsdrama direkt.

Ett stort tack igen till vår fantastiska ljud/ljus man Martin Lejonkula! Så nu gäller det, eller imorgon gäller det. Då tar LAVA över Dramaten. Se upp! För då blir det aktivitet i varenda skrymsle. Kul ska det bli. Jag kommer vara där och jag hoppas att även du kommer!

Over and out (for now)

Marionetter i vansinnigt vackra scenerier

Marionetter i vansinnigt vackra scenerier, originally uploaded by Bergmanfestival.

Instängda i en knallröd bur av järn, under autentiska blommande
körsbärsträd spelar Thalia Theater från Tyskland "Ur Marionetternas
Liv". Temat är återigen galenskap, men med den stora skillnaden att det är mannen som blir galen här. Jag tillåter mig att tolka fritt
och bestämmer mig tillsvidare för att det som gör folk galna är
när de ljuger för sig själva. En människa som ljuger för sig
själv kommer aldrig att kunna tala sanning.

Denna föreställning tycker jag är mer än teater. Jag satt och
undrade om skådespelarna kanske egentligen är, eller har en bakgrund
som dansare. Får åka hem och googla på det. Ibland känns det mer
som modern dans än teater.

Den fantastiska scenografin tillsammans med koreografin och det
växlande tempot i skådespeleriet gjorde föreställningen till en
helhetsupplevelse som kommer leva kvar i kroppen ett bra tag framöver.

Smärtsamt

Smärtsamt, originally uploaded by Bergmanfestival.
Fullsatt på lilla scenen

La Douleur - Smärtan - minnen från kriget. Dominique Blanc, Le
Visiteurs du Soir/Paris, i en strålande enmansföreställning.
I en grym tid av krig väntar kvinnan på besked om hennes man över
huvudtaget är i livet. Hon fantiserar om hur han dött i ett dike
eller ett läger någonstans.

Ovissheten äter upp henne, att det är fred spelar ingen större roll.

Man får veta hur det gick, men det kan jag inte avslöja idag eftersom
den går imorgon igen. Då också för fulla hus.

Lavas filmer

Filmer i stumfilmsanda av Lavaungdomar. En höjdare till.

Tyvärr hann jag inte se alla utan fick lämna salen efter bara en och en halv film och med mersmak för de andra. Det jag hann se var utmärkt.

Varför kom inte Bergman på att det är mycket roligare att utmana döden i konsten att surfa istället för schack? Varför Sverige när det finns Australiska kuster?


Varför skriva manus i månader när allt som behövs är ett A4 och några skickliga improvisatörer? Jonathan Etzler och hans gäng i Studio Jens lyckades riktigt bra med det.

Lavas verkstad

Estella berättar om Lavas verkstad.

Så här går det till när man gör sitt tröjtryck

Elin har gjort både en pin och en tröja.