Le Grand Final!

Marmorfoajén Jag i rött!

Vilket avslutningsparty det blev igår på sista festivaldagen. Efter konserten samlades alla i Marmorfoajén för dans, dryck och mingel.

Idag känner jag mig otroligt nöjd och så klart lite trött efter tio intensiva dagar i festivalens tecken. Jag och Mona som bevakat alla festivaldagar återkommer nog en sista gång hit för ett par avslutande rader och tankar.

Tills dess...Ha en härlig söndag allihopa!

Konsert - Lykke Li och CocoRosie

Sista festivaldagen igår med grymt bra konsert på stora scenen.Festivalpubliken var verkligen i feststämning. Lykke Li bjöd på rivig musik medan CocoRosie bjöd på det mer lugna!

Kika på det korta klippet från Lykke Lis framträdande. (Tyvärr lite suddigt). Satt högst upp på tredje raden med svindel och försökte fånga lite i alla fall. Kort klipp från CocoRosie här.

Obama Victory Speech Project

Tanja Lorentzon

Vilken genial idé att låta skådespelare från olika delar av världen tolka Barack Obamas segertal utifrån sina egna ideér och tankar.

Det var en upplevelse som heter duga och så annorlunda att få höra hur hans tal kom till liv!

Det var korta scener på ca 20 minuter och Tanja Lorentzon inledde på svenska. Hon spelade Paris Hilton och hade sina små (låtsas) hundar med sig på scen. Det var grymt kul - tänk er talet i Paris Hilton tappning - Succé! Sedan följde fler olika typer av scener, vissa riktigt humoristiska medan andra hade en mer allvarlig ton - som när en kvinna stod mitt på scen och "posade" som frihetsgudinnan med en Coca cola flaska i den uppsträckta handen. (And Coke shall set us free, min tolkning..). Eller mannen med en trumma på ryggen som talar till Presidenten om hur hans liv ter sig "in the corner of the world", den lilla människan som bär något stort inom sig.

Allt avslutas av att en man gör talet på Hebreiska. Jag förstår såklart inte orden men det låter vackert och jag vet ju vad det är för text han sänder ut.

Han säger att meningen Yes we can är samma sak som tre Ja. Yes för ja, We (franska) oui =ja och can betyder ja på Hebreiska. Fint!

Vilket härligt sätt att avsluta festivalen på! Om man inte räknar med konserten på kvällen som jag återberättar sedan.

Lunch med Marie-Louise Ekman

Var i Marmorfoajén för en lunch idag med Marie-Louise Ekman och hon berättade kort om sig själv och om Dramaten som arbetsplats och vad det finns för planer för "huset" framöver. Hon tillträdde i Januari 2009 som chef. Hon beskriver sig själv som en förändrare till skillnad från en förvaltare. Hon talar om att samhället idag vilar på alla dessa eldsjälar som tror på något och bidrar. Med all respekt för pengars värde, men har man ingen idé så hjälper det inte med pengar.

Hon talar om personalstyrkan på Dramaten som hon tycker är makalös. De arbetar hårt och hon ser ett ständigt förändringsarbete på Dramaten. Det krävs att man är många i en rörelse - Man kan inte göra jobbet själv. Förändringar gör man tillsammans. Man ska göra konstnärliga vinser här i huset för då blir det också en ekonomisk vinst. Dramaten har också väldigt många olika hantverksgrupper och det är viktigt att man odlar denna kunskap som finns.

En kvinna i publiken tycker inte att Bergmanfestivalens närvaro synts så mycket i media och hon efterfrågar mer information kring festivalen i form av fler artiklar och intervjuer. Marie-Louise svarar att man inte kan förlita sig på media för idag har papperstidningarna en kris och hon talar om vikten av att ständigt förnya sig och ett sätt är att komma ut mer via internet.

Dramaten är statsunderstödda till skillnad från Stadsteatern som ständigt lever under ett hot - De är kommunala och måste alltid dra in pengar för att överleva. Dramaten har inte det bekymret. Oavsett om det inte är fulla hus så får Dramaten ändå sina anslag. Hon tycker det är mycket viktigt att tänka på hur Dramaten profilerar sig. Det ska inte handla om bildning för att kunna komma hit eller ha en speciell stämpel - man måste arbeta så att ung som gammal känner sig välkommen. Hon säger att vi nu befinner oss i en stor brytningstid där två linjer möts. Hon kommer in på internet och att många idag går ut på webben för att söka information och ta reda på saker. De ska utveckla sin hemsida ännu mer framöver och bli ett tydligt fönster mot världen och till årsskiftet är det tänkt att ett nytt biljettsystem ska finnas på internet där man kan boka och även bestämma vart i salongen man vill sitta. Det kan man tyvärr inte i dagsläget.

Hon talar också om alla viktiga kringverksamheter i huset som luncher, möten, musikaliska händelser etc. De måste finnas så verksamheten inte bara är knuten till de "färdiga" föreställningarna

I höst kommer det ges möjligheter till att exempelvis gå på öppna repetitioner av Höstsonaten. (premiär i november) Det är något som har uppskattats mycket av besökarna. Nu kommer också barn och ungdomsverksamheten flytta över helt till Elverket och starta upp verksamheten ordentligt där. den exprimentella teatern flyttar då till Tornrummet, Målarsalen och Lejonkulan.

Någon i publiken efterfrågar att ta in mer musikteater på Dramaten och det är något som nu diskuteras enligt Marie-Louise.

Vad är kvalitét inom teatern frågar någon och hon svarar att det handlar om en yrkesskicklighet som är identifierbar. Det ska finnas en skicklighet hos skådespelarna och hon är grymt imponerad av kvalitén hos skådespelarna som medverkade i gästspelen under Bergmanfestivalen.

En kvinna som är utbildad skådespelare från teaterhögskolan tycker att Dramaten har höga murar som det är svårt att tränga igenom. Det finns många yrkesutbildade som gärna skulle vilja samarbeta med Dramaten men de känner att det är svårt. Hela teatersverige är stängt säger kvinnan. Marie-Louise replikerar att det förs samtal om detta och att det finns ett mål att ha 50 anställda plus 50 frilans skådespelare på Dramaten. Hon tycker vidare att auditions är ett bra sätt att hitta nya okända förmågor och ett bra sätt att pröva men då måste man också ha en bra framförhållning.

Jag tycker hela diskussionen var mycket intressant och kul att få möta Marie-Louise Ekman och höra om hennes tankar och planer för Dramaten.

Festivalens sista dag idag! Passa på att gå på något evenemang. Dagens scema finner du här; http://www.bergmanfestival.com/

photo.jpg

photo.jpg, originally uploaded by Bergmanfestival.

Ett Shakespearcitat inleder filmen; "it is a story told by an idiot".
Börje Ahlstrdt är så bra som ingenjör Åkerblom, på grund av
mordisk vrede inlagd på psyket. Synd att han inte kunde vara här och
introducera.

Det är nästan fullt i salongen och jag njuter och suger ut det sista
ur festivalen.nu ska jag njuta av filmen.

Hälsningar,
Mona

Öppna repetitioner: Scener ur ett äktenskap

Efter en härlig frukost imorse "for" jag vidare mot Dramatens lilla scen för att se Öppna repetitioner av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson i rollerna. Det var alldeles fullt i publiken och regissören Stefan Larsson introducerade oss till konceptet att bjuda in en publik mitt under rådande repetitionsperiod.

Han förklarar att det är onaturligt att ha betraktare under en repetition och att det är storslaget av skådespelarna att ställa upp och det håller jag verkligen med om.

Jag har aldrig sett en öppen repetition tidigare och det var mycket spännande. De visade upp två olika scener och sedan samtalade vi om det tillsammans - Ensemblen och publiken. Även om de bara är i startgroparna av sitt repeterande så måste jag säga att de var mycket proffsiga och en stund glömde jag bort att det faktiskt var en repetition. (De har repat i ca 4 veckor) Jag undrar så klart om det verkligen är så som de visade idag? För självklart så blir det en annan sak när det finns en inbjuden publik med. Öppen repetition men med ett litet frågetecken på "öppen"? Den är öppen på så sätt att man bjuds in att deltaga men det blir ändå som att se ett litet kort utdrag ur en "klar" föreställning. Det är de tankar som jag bär med mig nu och det ska bli kul att se det alldeles färdiga resultatet i augusti då föreställningen har premär.

Frukost med Maria Bonnevie och Nadja Weiss

Jag har tyvärr missat ett par frukostar med festivalvärdarna denna vecka men nu fick jag äntligen slå mig ner i restaurang Pauli igen och lyssna till när Maria Bonnevie ( dagens värd ) och Nadja Weiss samtalade om Ingmar Bergman.

Maria och Najda arbetade tillsammans i föreställningen Yvonne, prinsessa av Burgund som spelades på Dramatens lilla scen och där Bergman stod för regin. Maria gick på scenskolan då och gjorde sin praktik i den här föreställningen. Det var på den vägen som Maria kom till Dramaten. Nadja hade rollen som Yvonne.

Nadja och Maria berättar om hur Ingmar lade sig i allt och hade ett skarpt öga för alla detaljer.

- Om man hade en finne så såg Ingmar det direkt, säger Maria och skrattar.

- Och man var aldrig sen till en repetition, det vågade man inte och de var också ganska så skönt att det var så, för att slippa stressen, fortsätter Maria.

Båda två kan intyga att Bergman var otrolig på att skapa en magi och ett "eget rum" när man arbetade med honom. De hade dessutom en enorm respekt för honom. Han hade ju sin ilska som de tror tog sig uttryck på grund av hans perfektionistiska läggning och att han ville ha kontroll på allt.

Han ställde höga krav på sig själv och då även på dem som fanns runtomkring honom.

Om man hamnde i ett bråk med honom så redde man ut det fort och Erland Josephson var en sådan person som kunde gå in och verkligen lätta upp stämningen och skapa en slags kontrast gentemot Ingmars ilska.

- På det sättet var Ingmar och Erland perfekta ihop, säger Nadja.

Något som Nadja och Maria trycker på var att människor faktiskt var rädda för honom. Varför denna rädsla infann sig har de båda svårt att svara på. Det bara var så.

När Maria arbetade med Bergman för radioteatern så hade hon och Bergman en kontrovers och strax efter så skriver Bergman något på en liten lapp som han knycklar ihop och skjuter över till henne. När hon vecklar upp den så ser hon ett litet rött hjärta inuti. Det tyckte hon var en fin gest.

De får frågan vilka som är deras Bergmanfavoriter på film och teater och båda säger unisont; Filmen Fanny och Alexander för den har alla delar i sig av glädje, hat, rädslor, humor, gud och djävulen.

Maria berättar att hon brukar se filmen varje jul. När det kommer till teaterföreställningar så har Nadja "Lång dags färd mot natt" och "Ett dockhem" som sina favoriter och Maria tycker att föreställningen "Rummet och tiden" var helt otrolig.

De saknar båda Ingmar och Nadja säger att huset (Dramaten) har haft sorg länge nu sedan han gick bort. Någon frågar om han någonsin gick på Stadsteatern för att titta på föreställningar men Nadja tror inte att han gjorde det. Han gillade att hålla till på ungefär samma ställen.

- Det här var hans hem, säger Nadja och syftar på Dramaten.

Maria har varit borta från Dramaten i ca tre år nu. Hon har bott i Norge och spelat i föreställningen Brand av Henrik Ibsen men kommer tillbaka till Dramaten i höst för att medverka i föreställningen Höstsonaten (premiär i november) vilket hon tycker ska bli mycket roligt.

Ur dagens program rekommenderar Nadja att man ska gå och se repetitionerna av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson.

Explain nothing. Put it there. Say it. Leave.

Heiner Goebbels höll ett välbesökt seminarium i Målarsalen där han förklarar hur han arbetar med frånvaro och tolkning för att skapa föreställningar där publiken får tolka och tänka själv.

Filmen som är dryga 9 minuter lång visar några utvalda delar av föreläsningen. Som alltid när två timmar ska tas ner på tio minuter är mycket taget ur sin kontext, mitt syfte med redigeringen har varit att ge dig en bild av vad Heiner Goebbels "is all about".

Föreställningen "Kvartett" på Elverket

"Jag sätter upp många speglar så jag kan se dig dö i pluralis", en replik från föreställningen "Kvartett" som jag sett idag på Elverket. Vilken text! Det var den stora behållningen från den här teaterkvällen. (Den spelades på tyska men textades till svenska).

Den bygger på Choderlos De Laclos berömda sedeskildring från 1700-talet, Les liaisons dangereuses och det kom också en film med samma namn 1988 med Glenn Close, Michelle Pfeiffer och John Malkovich i huvudrollerna. Jag blir glatt överraskad över detta eftersom det är en av mina favoritfilmer.

På scen rör sig Greve Valmont och markisinnan de Merteuil runt varandra, de byter roller - Ibland är hon mannen och han är kvinnan. Lite förvirrande till en början men jag försöker hänga med.

Föreställningen är laddad med mycket erotik och kärlek. De för ett ändlöst ordkrig (lika ändlöst som bordet vi ser på scenen) med varandra, retas, eggar och förstör för varandra.

Scenografin är sparsmakad med ett bord, (det långa och ändlösa) två stolar och en stege som används kort i en sekvens.

En annorlunda föreställning med grymt bra text och begåvade skådespelare.

Godnatt!

Filmad Teater - Sista skriket

Jag har sett filmad teater "Sista skriket" med introduktion av Björn Granath som är dagens festivalvärd.
Sista skriket är en enaktare som Ingmar Bergman skrev istället för ett föredrag som han förväntades hålla när svensk film fyllde 100 år. Den hade premiär 1993 på Filmhuset i Stockholm och handlar om Georg af Clerker som blir utslängd ur filmvärlden och på sina bara knän kommer till filmbolagsdirektör Charles Magnussons kontor för att få chansen att arbeta igen. (Se även Monas inlägg om det nedan).
Den var mycket kul att se, och vilka skådespelarprestationer av Björn Granath och Ingvar Kjellson.
Nu ska jag strax gå och se på föreställningen Kvartett på Elverket vilket jag verkligen ser framemot - Berättar om det lite senare!

Frukost med Björn Granath

Björn Granath var i Bergmans anda tidig till frukosten. När samtalet skulle börja hade han redan hunnit äta sin frukost och han förklarar att han vill tala lite om Bergman, men framför allt om festivalen och i synnerhet behovet av att få internationell teater till Sverige.

Björn började med med studentteater och har genom den och sin fortsatta skådespelarkarriär rest runt och turnerat i nästan hela världen.

Publiken är ofta rädd för att det ska bli obegripligt med teater på ett främmande språk, men för den som vågar prova brukar det oftast visa sig att det inte är något problem.
- Magin uppstår mellan scenen och publiken, det är det som är storheten med texten, säger Björn.

Teatern kommer alltid att överleva. Många är idag rädda för den tekniska utvecklingen med datorer och bloggar, men Björn ser dem som hjälpmedel.
- Det sammma sa man i antiken, när det skrivna ordet kom, de bildade grekerna såg boksäverna som fienden och läste inte själva. Man hade slavar som läste åt sig, berättar Björn.

På teatern är det talade ordet i centrum och det är det som är väsentligt. Det är därför skådespelare älskar Strindberg, eftersom han skrev för talspråk. Björn anser att det är jättesvårt att läsa pjäser.
- Det blir ingenting förrän det möter sin publik egentligen, säger Björn.

Ingmar Bergman International Theatre Festival har bjudit på helt olika teaterupplevelser. En del har varit väldigt, väldigt nytt medan annat har varit väldigt, väldigt gammalt. Ett exempel som Björn ger på gammal teaterform är den mycket uppskattade "Smärtan" som vi såg tidigare i veckan. Det är en människa, en publik och mycket sparsmakad scenografi, inget som förför åskådaren precis så som teater framfördes från början.
- Det är en skådespelerska som förmedlar Duras text och det blir oerhört starkt, den enkelheten fungerar, men det är oerhört svårt, säger Björn.

Björn är noga med att poängtera hur roligt och viktigt det är med den här festivalen och att han verkligen hoppas att det blir en fortsättning efter 2011.
- Det är oerhört inspirerande att se internationell teater.

En av frukostarnas stamgäster passade på att berätta om den första gången han sett Björn på scenen, på ett torg framförande Mistero Buffo av Dario Fo. Björn lyste upp en aning för han minns mycket väl den uppsättningen och den visade sig tillhöra ett av hans starkaste minnen. Att spela på torget är som att tränga in i en helt annan värld, förklarar Björn.
- Det är som att spela på medeltiden, folk som hänger på räcken och sitter med öl på terassen, fullt med folk.
Björn berättar hur han samspelade med kyrkklockorna så pass vältajmat så att folk trodde att det var regisserat. Det är en form av situationsbestämd teater utan naturalistisk psykologisering.
- Det är strikt för-Freudianskt, säger Björn.

När det blev dags att prata om samarbetet med Bergman blev Björn först en aning sammanbiten. Han samlar sig och förklarar att han kom till Dramaten som 40-åring, en mogen skådespelare. Han började i "Drottningens juvelsmycke". Ingmar Bergman hade betraktat Björn med misstänksamhet, men snart hade han mjuknat och erbjöd Björn en roll i "Ett Dockhem".

Det är lätt at misstänka att Björn och Ingmar skulle hamna i kollision eftersom Ingmar avskydde improvisation och Björn hade en bakgrund som inneburit en hel del av den varan. Men de kom rätt bra överens.
- Ingmars storhet låg i att han kunde pjäsen. Han la sitt öra så nära texten och lyssnade på den så noga, så noga. Han tänkte inte på vad han själv ville säga utan vad orden i texten hade att berätta, säger Björn.
Precis som alla andra frukostvärdar intygar Björn att Ingmar var väldigt väl förberedd och berättar att de jobbade i tre veckor, sen fick skådespelarna gå hem och lära sig texten. För det orkade inte Ingmar vänta på. Sedan träffades de igen och lade scenerier. Då kunde det ibland hända att det krockade eftersom Björn i mötet med de andra skådespelarna kunde få egna idéer. Agerade han på dem svarade Ingmar med ett bryskt "Varför gör du så där?". Ingmar behövde ha kontroll, men det gick att få igenom egna idéer bara man gör det fullt ut.

På begäran berättar Björn om incidenten med cigarren.
Det var när de skulle spela Peer Gynt och skulle gestalta en karikatyr av kapitalismen och stå där med cigarrer och se viktiga ut som Björn tyckte att det var lite stelt och ville pigga upp det hela. Under en repetition gjorde han på eget bevåg ett litet trick han lärt sig.
- Jag la cigarren så här ovanpå handen och slog till så att cigarren flög upp, i en perfekt båge och smack, så satt den i munnen, berättar Björn och visar med gester den perfekta bågen.
Vi som lärt oss lite om Bergman väntar spänt på fortsättningen, detta kan han inte ha gillat.
"Du", sa Ingmar, "Det där var jävla roligt - men jag vill aldrig se det igen", citerar Björn.
"Varför då?" undrade Björn.
"För du kan aldrig göra om det varje kväll".
Men Björn gjorde det i alla fall. Och efter varje föreställning kollade Björn av med Richar Wolf hur det hade gått med cigarren och naturligtvis höll han koll på varje gång Björn hade missat.

Björn kan dock respektera den där noggannheten eftersom teater handlar om att skapa ett tryggt rum för publiken.
- Som skådespelare måste man vara självklart och ha tappat osäkerheten för att kunna vara koncentrerad och i nuet, på teatern finns bara nu, säger Björn.

Ur dagens festivalprogram plockar Björn ut Den filmade föreställningen av "Sista skriket". Det är en enaktare som Ingmar skrev istället för ett föredrag han förväntades hålla när svensk film fyllde 100 år. Den handlar om Georg av Clerker som var Schillers och Sjöströms föregångare och som blev utslängd ur filmvärlden när den regisserade filmen kom. Enaktaren handlar om hur Clerker förnedrar sig för att få göra film igen.
- Ingmar fick också böna och be en gång i tiden, berättar Björn.

Jag vill lyfta fram en kommentar vi fått från Karin Hellqvist och Adina Rydqvist, Persona Resonans. Jag skulle ha träffat dem på Persona Bar för att prata lite om deras arbete, men jag uteblev till förmån för tekniska problem. Så här skriver dem:

"Din iaktagelse var helt korrekt Mona: visst har vi kul! Ytterst handlar vårt musicerande om kommunikation och inspirerade av Bergmans Persona ville vi undersöka det samspel som sker utan ord, dels mellan oss, men även med rummet och tystnaden som uppstår mellan tonerna. Tystnad är en viktig och uttrycksfull del av all musik precis som i kommunikationen mellan filmens Bibbi Andersson och Liv Ullman. I tystnaden får vi tillfälle att reflektera över vad vi just hört och upplevt. Men tystnaden kan kanske också säga oss mer än alla toner och ord och vara ett uttrycksmedel i sig?

Att välja musik som för oss beskriver stämningar i Bergmans Persona visade sig vara väldigt spännande och förvånansvärt lätt. Vi tog intryck av ljuset, stämningar, miljöer men fram för allt skådespelarnas kommunikation. Musiken vi spelade under tre kvällar i Tornrummet, fem verk av vår generations tonsättare, behandlar alltså tystnad och kommunikation på olika sätt. Hur man reagerar på tystnad, varför man väljer att svara med tystnad. Tystnaden behandlades olika av tonsättarna, som förväntansfull, laddad spänning, en tomhet som ger plats åt eftertanke, eller en plattform för telepatisk kommunikation.

Under repetitionsperioden växte klara bilder fram av vilka element i Persona som motsvarades av respektive musikaliskt verk eller fragment, trots att inget stycke är skrivet med just Persona som utgångspunkt. Så växte vår högst personliga musikaliska Persona fram. Kanske kunde publiken associera till samma scener eller miljöer som vi?"

Tack!

Eraritjaritjaka

Alla föreställningar på den här fantastiska festivalen har varit något alldeles extra. Jag har varit överpositiv till allt, det kan ju verka som om objektiviteten grumlats något av min medverkan i festivalens uppbyggnad. Men jag svär - jag är lika överväldigad som det verkar. Den här kvällen blev inget undantag.

När stråkkvartetten spelat ett tag som inledning blev jag dock lite orolig för om jag skulle klara att hålla mig vaken, det blir ju ändå rätt sena kvällar och tidiga morgnar när man bevakar en hel festival...

Precis då blev det mörkt. Kvartetten satte sig längst bak på scenen och tog av sig kavajerna. Och in kommer André Wilms. Korta texter av Elias Canetti samspelar med musiken och de handlar om allt. Allt mellan himmel och jord. Om djur. Om ensamheten. Om sökandet efter någon - om mänskligheten. Texterna är korta och kommer i stötar, nästan som twitterposter. Kanske skulle man kunna använda sociala medier i experimentiell scenkonst?

Framförallt häpnandsväckande är alla överraskningar den här föreställningen bjuder på. Videoprojiceringarna var fullkomligt fascinerande och det var inte bara jag som undrade "hur gör du?".

Risken för att somna var minimal. Jag satt istället med ett fånigt leende på läpparna genom hela föreställningen. Och jag som trodde att jag hade svårt för monologer.

Hela salongen stod upp och apploderade. Vid efterföljande samtal med Goebbels var i stort sett hela Marmorfoajén full. Det var många som önskade att han skulle avslöja sina trick, men som alla trollkonstnärer vägrade han svara på den frågan. Samtalet kom istället att handla mycket om samarbetet med Théatre Vidy/Lausanne och Elias Canetti.

Nästa gång jag har chansen att se Heiner Goebbels uppsättningar ska jag ta chansen direkt. Du som har möjlighet redan i morgon - ta den!

Omstrukturering av teaterns hierarkier

Danjel Andersson är redaktör och konstnärlig ledare för Perfect Performance.

"PERFECT PERFORMANCE är en ideell förening som vill få in internationell kompetens i svensk teater. Hittills har den gjort detta i form av festivaler. Tre stycken har det blivit 2003, 2004 och nu senast 2006. Viktigt för PERFECT PERFORMANCE är att presentera tunga konstnärskap på scenkonstområdet, som annars inte presenteras i Sverige."

Precis som den här festivalen vill Perfect Performance alltså öka den kulturella integrationen med omvärlden. Danjel pratar om att teatern är hierarkiskt uppbyggd. Högst upp i hierarkin hittar vi regissörer och dramaturge, sen kommer skådespelarna och underst kommer alla andra - ljud, ljus, kostym, mask och scenografi. För att åstadkomma något nyskapande krävs att dessa herarkier bryts, enligt Danjel och ger oss ett antal exempel på kompanier som lyckats med detta från 60-talet och framåt.
Vi får se några exempel på film och det blir ju onekligen något annat om man lämnar konventionerna.

Heiner Goebbels som regisserat och delvis komponerat kvällens föreställning Eraritjaritjaka samarbetar med Théatre Vidy varifrån Barbara Suthoff som föreläste tidigare idag kommer. Han undervisar också på Institute for Applied Theatre Studies i Geissen, en förebild inom experimentiell konst.

När jag skriver detta har jag sett Goebbels föreställning. Och det var verkligen en fantastisk upplevelse som blir nästa inlägg. Är det detta Danjel förespråkar är jag med på noterna, men under föredraget lät det lite som om han vill att teater ska vara till för att undersöka vad teater är. Om så är fallet undrar jag om teater bara ska vara till för teatervetare? Vilket i så fall skulle motsäga det Danjel inledde med; att han talar, till skillnad från Suthoff från publikens perspektiv.

Seminarium - Theatre Vidy - Lausanne, prototype for the future?

Barbara Suthoff

Jag ska försöka mig på att återge eftermiddagens seminarium så gott jag kan. Det var Barbara Suthoff från Theatre Vidy-Lausanne som kommit för att prata om nya sätt att producera teater på. Jag ska erkänna att ämnet inte hör till något som jag tidigare är speciellt bekant med så när hon började berätta om bakgrunden till ämnet försökte jag hänga med så långt det var möjligt.

I korta drag handlar det om ett helt annat sätt "att göra teater på". Man säljer teaterproduktioner på de internationella teaterscenerna. Man använder sig av samproducenter i Europa och det viktiga i arbetet är att bygga upp och behålla relationer och alltid vara på plats för att synas för ev. samarbetspartners. Det finns alltså inget organiserat system för hur man hittar sin samarbetspartners utan man nätverkar och håller sig framme. De använder sig inte av sponsorer alls - dock så har alltid samarbetspartnern första "tjing" på premiären och nämns överallt där föreställningen finns. De turnerar väldigt mycket och kan så att säga vara på fler ställen samtidigt. På teatern i Lausanne spelas det också alltid någon föreställning så det blir en stor spridning och ett brett utbud. De kan också hålla sina biljettpriser låga. Det som är unikt att det är en liten teater och en liten stad men ändå så kommer pengarna från stadens invånare i Lausanne. Att det är en liten stad skulle man kunna tro betyder små produktioner men det är precis tvärtom, med stora produktioner. Förra säsongen nämner hon att de var och turnerade i 17 länder totalt.

Staffan Valdemar Holm flikar in att det behövs mer mångfald i Sverige och någonting som bryter av det system som råder på Dramaten och i övriga teaterhus i Sverige. Dramaten har problemet att om de blir inbjudna från femton ställen att komma och gästspela så kan de bara tacka ja till två. Det beror dels på att skådespelarna är uppbundna och inte så lätt kan komma loss.

I finanskrisens spår tror hon det är viktigt att tänka annorlunda och verkligen granska om dagens teater kan fortsätta att fungera som den gör? Finns det kanske andra finansiella modeller som inte innebär statlig inblandning? Kan Theatre Vidy fungera som en tänkbar lösning för framtiden?

Avslutningsvis; Ett intressant ämne som säkert förtjänar mer uppmärksamhet än det här inlägget kan bjuda på men jag hoppas det har gett en liten inblick i diskussionen åtminstone.

Chakaboku

Jag blev så oerhört fascinerad av det där med Chakaboku så det blir en film till.

Bergman och teatern

Bergman och teatern, originally uploaded by Bergmanfestival.

En mycket vacker film om Ingmars teaterliv. Det började med dockteater
och Stor-Klas och Lill-Klas, en uppsättning av Sjöström på Dramaten. Sedan belv det Malmö, Dramaten, Tyskland, Los Angeles och Dramaten igen. Men det där vet ni ju redan vid det här laget. Upplevelsen av den här filmen är bilderna, blickarna och speciellt tyckte jag om att se Bergman och Josephsson sitta och smågnabbas i gradängerna.

Frukost med Staffan Valdemar Holm

En ganska blöt publik mötte i morse i Restaurang Pauli en lycklig Staffan Valdemar Holm. DN har publicerat en artikel med rubriken "Kulturens Morinho". På sportsidorna.

Som fotbollsentusiast kan man väl knappast önska sig en bättre rubrik? Staffan berättar att Morinho är en fotbollsspelare som blev avstängd för att han var för passionerad. Passande! För passionerad kan man utan att tveka säga att Staffan är också.

Den här festivalen har länge varit ett drömprojekt för Staffan.

- Det är otroligt viktigt för Sverige och Stockholm, en väldigt vacker stad, men den ligger i en periferi.

Han syftar antagligen på det gamla tugget om att Stockholm ligger på Sveriges skuggsida, tänkte jag, men så enkelt var det inte. Nä, det är Sverige som är en periferi i kontexten att Sverige egentligen inte är någon nation.

- En nation är något som någon annan vill ha, som någon vill erövra. Ingen vill göra det med Sverige, alltså är vi ingen nation, säger Staffan och slätar sedan över en aning genom att säga att han säger det som ett skämt, men med någon slags allvar.

- Vi lever i en välbeställd periferi och när man blir för välbeställd slutar man intressera sig för vad andra gör, periferins arrogans. Vi har kapat förtöjningarna med den europiska kontinenten, Sverige behöver ett inflöde av internationell teater om vi ska kunna kommunicera med övriga världen på en intellektuell nivå, säger Staffan.

Sverige behöver alltså internationell teater och intellektuellt kommunikation med övriga världen. Hur får man till det på bästa sätt? När Staffan träffade några journalister någon vecka efter Ingmar Bergmans död fick han frågan om hur vi ska göra för att bevara Ingmars minne. Enligt Staffan lät det som om frågan löd ”ska vi göra en staty i marmor eller brons?”.

- Det hade inte Ingmar Bergman gillat, nej, låt oss bygga ett monument av levande teater, svarade Staffan.

Och så blev det. På ett sätt kan man tycka att Staffan har utnyttjat Ingmar Bergmans död till att uppfylla sina egna drömmar, men då ska man komma ihåg att Ingmar Bergman höll sig uppdaterad i teatervärlden även utanför Sverige.

- Ingmar Bergman var väldigt välorienterad, han hade en stor parabol på Fårö och hade alla kanaler som visar teater. Han ville inte vara där, han ville ha sin kaviar och knäckebröd men ändå hänga med, berättar Staffan som suttit i timmar och diskuterat teateruppsättningar med Bergman i telefon.

Staffan talade en del om hur urvalet gått till för festivalen. Sofi Lerström och han delar på det konstnärliga ledarskapet. Valet av Sofi var lätt eftersom hon producerat det mesta som både Staffan och Ingmar gjort på Dramaten, tillsammans har de ett gigantiskt nätverk i teatervärlden.

Sofi och Staffan åkte runt i hela Europa, har sett 101 föreställningar, varav fem sedan valdes ut til festivalen. De letade efter mycket bra föreställningar som bygger på text, har bra regi och bra skådespelare.

Nästa gång den här festivalen äger rum, år 2011, kommer det vara utan Staffan Valdemar Holm som konstnärlig ledare. Efter söndag den 7 juni slutar slutar Staffans uppdrag på Dramaten. Då börjar istället arbetet med MITOS 21 som Staffan är en av initiativtagarna till.

MITOS 21 är ett teaternätverk som grundats av teatermänniskor som alla är anknutna till något av Europas stora teaterhus. Nätverkets namn syftar på Adrianes tråd, som hjälpte Thesus ut ur labyrinten. Siffran 21 står för det nuvarande århundradet.
- På nyårsafton år 2200 byter nätverket namn till MITOS 22, säger Staffan

Nätverket är till för att skapa nya teaterprojekt, och det är viktigt att det jobbas framåt.
- Vi gör saker och snackar inte så mycket, vi träffas och bestämmer vad vi ska göra, påpekar Staffan och det går inte att missta sig på lättnaden i hans röst.

Nätverkets första projekt är det vi får se på lördag klockan 16 – 18 på Stora Scenen– Obama Speech Project. En workshop runt Obamas segertal ur ett retoriskt perspektiv.

Nästa projekt är att göra teater i Chakaboku. Chakabokuär en stad i Atakanaöknen, eller spökstad snarare. Man utvann salpeter som användes till gödningsmedel på den tiden. När konstgödslet kom dog staden helt ut. Under Pinochets regim på 70-talet blev Chakaboku ett koncentrationsläger.

Chakaboku, Foto: hugo perez paz

Idén till projektet föddes genom Håkan Engströms och Juan Diego Spoerers film Don Robertos Skugga (2008), som handlar om Don Roberto Zaldívar som återvände till gruvan där han suttit fängslad 1973.




Teatern var central i Chakabokus blomstertid. Stadsbyggnationen gjordes med tanke på klasssamhället med de rika på ena sida och de som hade minst bodde på den andra, och så teatern i mitten. Nu har ingen bott där sedan koncentrationslägrerna stängdes i mitten av 70-talet, men teatern finns kvar.

Projektet i Chakaboku går ut på att ta med sig så många framstående skådespelare från hela världen och göra Shakaboku levande under 24 timmar nästa år.

I "Don Robertos skugga" är väggarna enormt viktiga. Alla ord försvinner med tiden i luften, väggarna är det som blir kvar. MITOS 21s projekt kommer att ha dessa väggar som utgångspunkt, filma och sända live över internet. Alla ska kunna se.

Navär tiden börjar ta slut avslutar Staffan sitt första uppdrag som dagens värd med att berätta en liten detalj om Bergman som vi faktiskt inte kände till.

Två månader innan Ingmar Bergman dog pratade Staffan med Ingmar i telefon. Ingmar sa att han ville tillbaka till Stockholm. Han hade till och med agerat på det och ringt prästen i Hedvig Eleonora kyrka.

- Han ville tillbaka till det hus där han växte upp, och jag blev livrädd. För om det händer alla innan de dör så måste jag flytta till Tomelilla och det vill jag inte, avslutar Staffan och som det oftast är när Staffan talar så lämnas man med skrattet bubblande i magen.

Bergman Island

Började min festivaldag idag med att se dokumentären Bergman Island av Marie Nyreröd (SVT). Jag har sett den på tv en gång tidigare men det var bra att friska upp minnet litegranna.

Ingmar Bergman berättar om sin barndom, sitt yrkesliv, sina äktenskap, barn, kärleken till Fårö och om sina demoner som han tampats med hela livet. Klipp visas bland annat från filmerna Persona, Sjunde inseglet, Smultronstället, Fanny och Alexander och andra små intressanta inslag från hans yrkesliv. Vi får se mycket av hans hem på Fårö och hans egna biograf.

Det är en tillgänglig film som ger en intressant bild av Bergman och jag kommer på mig själv att flera gånger nicka instämmande till saker han berättar om. Bland annat hans "svaghet" för tickande klockor som han också haft med i många av sina filmer. (Jag är också ett stort fan av dem.)

För er som vill se filmen så har ni chansen redan imorgon den 4/6 klockan 13.30 och den 5/6 klockan 12.00 i Målarsalen. Båda visningarna har engelsk textning.

Nu ska jag återgå till lite officework innan det är dax igen för ett seminarium klockan 16.00, om nya sätt att producera teater - återkommer om det senare i bloggen.

Ha en fin festivaldag!

Korta utdrag ur Dragan Klaic föredrag

Delar ur Dragan Klaic föredrag, del 1



Delar ur Dragan Klaic föredrag, del 2

Ikväll är det dags för...

En av festivalens absoluta höjdpunkter. Gå och se!

Adina Rydqvists cellonoter

Bara att sjunga med!

Persona Resonans

Tornrummet fylldes. Fotöljerna jag beskrev i inlägget om RadioLive var på plats. Notställ hade lagts till scenerierna. Konstmusik. Karin Hellqvist, violin och Adina Rydqvist, cello. Tvärsamarbete mellan unga tonsättare, musiker och arkitekter, vad betyder det? Det står i deras egen beskrivning att de vill undersöka tystnaden och "Kan vi vara helt öppna inför mötet med musiken och
rummet och kan vi ohämmat ta emot det den har att säga?"

Mina P3-influerade musikreferenser räcker inte till här, var det första jag tänkte. Hur i hela friden ska jag beskriva detta? Det mest annorlunda jag hört innan är Mr Bungle. Och kanske ändå, kanske det kan sägas att detta är någon sorts klassisk och fridfull variant av Mr Bungle. Vad vet jag?

Klart står i alla fall att rummet och framförallt instrumenten utnyttjades till fullo. I synnerhet Karin Hellqvists violin. Varje del av strängarna och stråkarna undersöks lekfullt, allvarligt men ändå tyckte jag mig skönja ett leende i Karins och Adinas mungipor. Det syns att de har kul.

Ett tag funderade på om jag skulle försöka beskriva musiken med vanliga ord typ:

BRRRuuuumBRUMBRRRRRwwwooooiiii.................................krgsch.................i...i...i...i.

Men det verkade löjligt och ger inte riktigt det rätta intrycket. Istället bad jag om att få fotografera noterna. Den publicerar jag senare för min dator är lika trött som jag.
(Förlåt Karin och Adina, det blev ingen Persona Bar ikväll som jag lovade, ni är välkomna att skriva kloka saker här istället.)

Två "festival"flugor i en smäll

Göran Wassberg

Innan jag sprang hem för dagen idag så hann jag med två till spännande festivalpunkter. Först var jag på Seminariet: Bergmans Fårö på Målarsalen. Det var filmvisning och diskussion efteråt. Jag hann se filmen som är gjord av Ingmar Bergman och hur han belyser Fåröbornas liv på ön 1969. Det var en genuin film som bestod i att Ingmar intervjuade olika människor på ön. Bland annat öns bibliotikarie, komministern, en bonde och en kvinna på postkontoret. Jag hann som sagt inte stanna för den intressanta efterföljande diskussionen för jag ville hinna närvara på den Guidade turen; Bergmans Dramaten. Visningen började på Lejonkulan där vi fick lyssna till när Dramatens Scenograf Göran Wassberg berätta om sina yrkesår då han samarbetat tätt ihop med Bergman. Han berättade engagerat hur det var att sitta i långa jobbsamtal på telefon med Bergman då han ju oftast befann sig på Fårö. Göran betonar att han och Ingmar var väldigt olika på nästan allt men när det gällde det konstnärliga så var de på exakt samma nivå och förstod varandra. Göran betonar mer än en gång att det verkligen var roliga och härliga år.

Han visar exempel på sina skisser och modeller från bland annat föreställningarna "Gengångare" och"Backanterna". De små figurerna nedan var Ingmar särskilt förtjust i. Skiss

Det var en snabb genomgång men inspirerande - Sedan gick vi vidare med guiden till Marmorsalen där hon berättade kort om målningarna i taket av Carl Larsson och vi avslutade visningen vid garderoben precis utanför ingången till Bergmans loge som idag används av inspicienterna på teatern. Dock finns fortfarande Ingmars namnskylt kvar på dörren som vi gick in och tog en snabbtitt på. Visningen blev lite förkortad tyvärr - Guiden hade velat visa oss Ingmars favoritplats inne i teatersalongen men de repeterade för fullt där inne så vi fick nöja oss med att bara höra lite kort om hur Ingmar alltid satt på samma ställe i salongen, dvs på andra raden närmast ingångsdörren.

När jag gick de många trappstegen ner mot utgången slog det mig hur det här huset verkligen andas historia och hur alla berättelser från långt tillbaka känns så väldigt nära fastän jag inte alls var med på "den tiden" men jag önskar så att jag vore...

What future for non-commersial theatre? eller Bloggutmaning till alla teaterledare

Hur ser framtiden ut för Europas ickekommersiella teatrar? Om någon vet så är det Dragan Klaic:

"Dr Dragan Klaic är teaterforskare och kulturanalytiker, ständig ledamot av Felix Meritis Foundation i Amsterdam, tidigare chef för Theater Instituut Nederland, forskare och författare. Han undervisar regelbundet bland annat på universitet i Leiden, Central European University i Budapest och på universitetet i Bologna. Dragan Klaic är initiativtagare till och ordförande för The European Festival Research Project. Den senaste i en lång rad böcker han har skrivit, Mobility of Imagination (2007), handlar om internationellt kultursamarbete."

Under dagens seminarie drog han alla hinder Europas teatrar har att tampas med, berättade om tänkbara lösningar och gav konkreta förslag.

Jag tror att någon i ledande ställning inom Sveriges teatrar bättre skulle kunna sammanfatta Dragans föredrag och lättare kunna dra paralleller och slutsatser, så jag skulle vilja uppmana svenska teaterledare att starta en bloggdiskussion om detta ämne, gärna här på festivalbloggen.

En kortfattad summering kan jag väl våga mig på ändå. Det handlar om att öppna upp och bjuda in, tänka igenom vad man har för existensberättigande och samtidigt behålla kvaliteten i det man gör. I tider av stor konkurrens om människors fritid och pengar ligger teatrarna dåligt till och publiken blir allt äldre. Det finns stora brister i ungdomars teatererfarenheter och som före detta lärare är jag glad att Dragan inte la hela skulden på skolan. Han hade god insikt i lärares arbete och sa att det är svårt med lärare, de är alldeles för upptagna för att känna sig motiverade till att ta initiativ utanför sina ansvarsområden. Det gäller i så fall att arbeta långsiktigt.

Däremot kan ungdomar bjudas in till teatrar som medverkande. Varför inte sätta upp liknande eller samma pjäs med etablerade och unga skådespelare och regissörer. Tänk också på den mångfald som finns i samhället. Varken unga eller människor med annan kulturell bakgrund än den traditionella svenska kommer att känna sig välkomna till teatern så länge ingen av dem är med på scenen.

Många teatrar arbetar med en alldeles för bred repertoar. Dragan tror inte på konceptet med olika föreställnigar varje dag. Det blir problem att marknadsföra och för svårt för människor att välja. Dragan rekommenderar efter sin forskning och efter att ha sett fungerande exempel på att man ska försöka bli en del av samhällsdebatten genom att varje säsong arbeta på ett tema. Att teaterledningen sätter sig ner nu, 2009 med socionomer, politiker, samhällsvetare etcetera och diskuterar vad temat ska vara säsongen 2011. Sen får producenter och regissörer gå iväg till biblioteket och leta rätt på pjäser som med olika vinklar tar upp temat.

Strålande, mastigt, genomarbetat och väldigt synd om diskussionen stannar där, i Målarsalen klockan 16.30 tisdagen den 2 juni.

Dokumentär - The Imagemaker

Jag har sett dokumentären The Imagemaker som är gjord av Bengt Wanselius. Det är ett filmdokument som visar "Ingmar Bergman at work". Filmen har visats en gång tidigare på Bergmanveckan förra året.
Den visar unikt material från inspelningen av Bildmakarna och återigen får jag se Ingmar i sin yrkesroll men även lite kring hans privatperson - Hur han interagerar med skådespelarna och övrig inspelningspersonal.

En regnig dag som denna passar det utmärkt att välja ut något evenemang ur festivalschemat och jag rekommenderar den filmade teatern av Bildmakarna (TV-produktion från SVT) klockan 19.30 - 21.40 ikväll i Målarsalen med Introduktion av PO Enquist och Elin Klinga. För mer information om det gå hit.

Eller varför inte slå sig ner i Tornrummet klockan 20.00 - 22.00 och lyssna på Rosmersholm, radioteater av Henrik Ibsen i radiobearbetning av Ingmar Bergman och regi av Gunnel Lindblom.

Frukost med Elin Klinga

Elin, hur ska jag kunna göra dig rättvisa? Tack för din personliga berättelse om vad Ingmar givit dig som både människa och skådespelerska.

Elin började med att läsa upp Ingmar Bergmans tal han höll i Norge då han tog emot ett pris för Spöksonaten. I tacktalet berättade Ingmar om sitt livslånga förhållande med sin favoritförfattare Strindbergs pjäs. Det hade börjat med en föreställning med en sovande syster som enda publik och slutat då, på 2000-talet med en hyllad uppsättning på Dramaten och prisutdelning.

- Men vad man inte får glömma när man talar om Ingmar Bergman är att han fick göra så många försök innan han blev den stora han slutligen blev, säger Elin övertygande.

Man måste få göra misstag. Med stort engagemang talar Elin om politikerna och det samhälle vi lever i idag, hur processerna och experimenten förhandlats bort. Att låta människor få ta del av ett kulturliv och den rikedomen det innebär att stötas och blötas med sina inre tankar utvecklar människor och det är livsviktigt för människovärdet, för att lära sig att dra egna slutsatser.
- Vi behöver ge unga människor möjligheten att dra egna slutsatser, sen blir det lättare att lära sig det som krävs för att bidra till staten i ett produktivt samhälle, säger Elin.
Det är också därför Elin är så glad över den här festivalen, att samla ihop så många konstnärer på ett och samma ställe under samma tid är unikt.

Elin fick en rivstart på sin karriär. När hon som 24-åring gått ut scenskolan hann hon med att vara arbetslös i två veckor innan hon fick erbjudande om att hoppa in i Marie Göranzons roll i Markisinnan de Sade när ensemblen skulle gästspela i New York.
- Det var en lyx utan dess like att komma dit. Jag fick hjälp med allt - en egen sufflös, smink, kostym - allt, och jag var van att sköta allt själv, säger Elin och berättar att det var lite skrämmande på samma gång att ribban låg så högt ända från start. Tack vare att hon var så orädd då gick det vägen.
- Nu är det annorlunda, jag var orädd då för jag hade så lite kunskap, nu vet jag bättre, fyller Elin i och skrattar.

Liksom alla frukostvärdar vi träffat hittills talar Elin varmt om Bergmans sätt att arbeta som regissör. Att Ingmar var otroligt musikalisk, nästan mer som en koreograf, eller dirigent. Att han var oerhört väl förberedd inför varje ny uppsättning eller film. Att han var väldigt inkännande och kunde se människors kraft.
- Ingmar själv hade ett enormt inre tryck som han var tvungen att lära sig att kontrollera. När han släppte det exploderade han, därför behövde han en extrem ordning runtomkring sig, berättar Elin.
Det inre trycket han bar på gjorde att han också kunde känna igen andra med samma tryck.
- Och jag var en av dem, kommenterar Elin och viftar med handen.
- På scenskolan hade jag trott att jag var tvungen att stävja det inre trycket, speciellt som kvinna. Det finns en syn på kvinnan om att hon ska vara mjuk, trevlig, vän, söt och jag vet inte allt, men i grund och botten är män och kvinnor inte så olika, säger Elin,
För Elin var det en enorm lättnad att få jobba med någon som bejakade hela henne så att hon fick chansen att använda sig av hela sig själv.

En man som hört Pernilla August nämna att den kritik som Ingmar ofta riktade mot kyrkan snarare var tänkt att "skoja lite med kyrkan" och att kritiken egentligen var riktad mot Ingmars mamma och pappa. Mannen hade en annan syn på saken svarade Elin efter intensivt lyssnande att "det är en intressant tolkning".
- Det måste nästan vara det som är arvet efter Ingmar Bergman; den egna tolkningen. Ingmar vänder sig mot de som säger "det här är rätt", förklarar Elin.
Angående Ingmars känslor mot kyrkan berättade hon att Ingmar ogillade enhetlig formation utan eftertanke och humor. Sedan drar hon en parallell till Einstein som hyste motvilja mot parader av människor som går i takt, på led.
- Det blir en sorts fanatism i det, om inte människan själv söker upp det, säger Elin.
Hon fortsätter med att prata om den makt man får om man ger folk dåligt samvete.
- Det är väldigt lätt att styra ett folk som har dåligt samvete, säger Elin.

En av slutsatserna vi som varit på alla frukostar har dragit är att alla som talar om Ingmar talar i presens. "Han är". Efter lite eftertänksamhet förklarar hon att allting annat skulle kännas onaturligt.
- Ingmar gillade inte avstånd, vårt första gräl handlade om det, säger Elin.
Ingmar ville vara så nära och när han inte fick det blev han arg. Och Elin var lika arg hon.
- Men så måste det vara, det är då man har förtroende för varandra. Dessutom har det faktiskt hjälpt mig att hitta min integritet, säger Elin.

Som avslutning ville Elin rekommendera några punkter för dagen. Bland annat vill hon bestämt att vi ska se The Imagemaker, filmat bakommaterial vid inspelningen av Bildmakarna som Elin också rekommenderar att man ser. Den går senare idag klockan 19.30 i Målarsalen.
- Men det kan vara speciellt roligt att se ett arbete i process.

Vill man gå på seminarium trodde Elin att Dragan Klaic föreläsning What future for non-commersial theatre kan bli intressant.

6599 Grams

Bengt Wanselius är fotograf och var den första fast anställda fotografen på Dramaten och han jobbade mycket nära Ingmar Bergman i 20 års tid. Inför Ingmar Bergmans 90-årsdag blev Bengt tillfrågad om han ville sätta ihop en bok som skulle användas som födelsedagspresent till Ingmar. Naturligtvis ville Bengt det och det var så han upptäckte att han inte var den enda fotografen i Ingmar Bergmans liv.

I sin jakt på bilder som skulle kunna sammanfatta Ingmars snart 90-åriga liv stötte han på en hel rad av skickliga fotografer som jobbat lika nära tidigare i Ingmars liv. En del kända, som Lennart Nilsson, andra finns det ingen information att hitta om. Bengt Wanselius har ihärdigt sökt få ett heltäckande material att utgå ifrån.

Mycket fanns att finna i Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv, andra bilder har han bland annat hittat i Filmhuset och i en oöppnad kartong hos sonen till en bildsamlare i Villhelmina. I Filmhusets källare, bakom soporna fann detektiv Wanselius en skatt. Där fanns alla arbetsböcker och manus. Tillsammans med Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv utgör detta en våt dröm för alla film- och teaterforksare. Det visade sig att Bergman sparat ALLT. Till och med gamla biljetter med anteckningar om hur många som sett respektive föreställning.

Bilder från filmer, filminspelningar, föreställningar och repetitioner varvas med bilder från Bergmans barndomsalbum med hans mammas bildtexter, biler på manuskript - frekvent beprydda med skisser och teckningar över ljussättningar och scenerier, "hemma-hos-bilder" (det var de som hittades i Villhelmina) och mycket mer.

Från slutscenen i "Det sjunde inseglet".
Det ryktas att den tredje personen från höger är Elvis Presley, men det är tråkigt nog bara en myt.

Urvalet var gigantiskt. Jag hann inte riktigt med att skriva ner de stora siffrorna, men över 12000 bilder utgjorde det sista urvalet varav drygt 1800 bilder blev slutgiltiga. Under seminariet visades ett 100-tal bilder medan Bengt berättade om hur de blivit till och anekdoter från hans tid med Bergman.

En av Wanselius mest publicerade bilder. Notera det kategoriska fingret.

Vid mer aggressiva situationer plockades fingret fram, då kallas det "Bergmanpistolen"

Regi: Bergman är ett 591-sidigt storverk. Vill man bära omkring på den bör man skaffa ryggsäck, boken saknar ett enda gram för att kunna stoltsera med 6 599 g. Det slår mig att det vore symboliskt om den hade vägt 6,66 med tanke på Ingmar Bergmans signatur:

Den här djävulssymbolen ser aningen irriterad ut. De fick olika uttryck varje gång.

Erland josephson har skrivit bokens inledning. Birgitta Steene och Bengt Forslund har också bidragit med nyskrivna texter men framförallt är orden i boken Bergmans egna. Tyvärr hann Bergman aldrig få boken eftersom födelsedagen aldrig blev av.

Ytterligare en fördel med den här festivalen kommer till daga: Boken finns att köpa till festivalpris i festivaltältet! På bokhandelssajten Bokia har man samlat en del recensioner efter publiceringen den 19 september 2008. Nämnas skall också att boken vann Augustpriset 2008.

Filmad teater: Ur Gengångare och Maria Stuart

Nu har jag varit på ännu ett seminarium i Målarsalen. Denna gång bjöds det på filmad teater av Bengt Wanselius som också introducerade det hela. Vi fick se inspelat material av föreställningarna Maria Stuart och Gengångare som visats på Dramaten år 2000 och 2002 där Ingmar Bergman stod för regin. Pernilla August var med i båda dessa föreställningar och var också närvarande på dagens visning.
Det som gav det hela en extra dimension var att vi först fick se valda scener ur ovannämnda pjäser men sen hade Bengt Wanselius låtit kameran rulla och då också fångat filmmaterial när Ingmar arbetar "off stage" med sina skådespelare. Ett autentiskt material som först visar hur han elva på kvällen efter en lång dags repetitioner pressar sin ensemble att plötsligt börja ta foton för en affisch. Det är mycket kul att se en trött Pernilla August som försöker hålla tillbaka sin irritation över den sena timmen och en lika trött Lena Endre. Många skratt fyller upp Målarsalen vill jag lova och sedan får vi se hur han i pjäsen Gengångare hjälper Pernilla, Jan Malmsjö och Jonas Malmsjö när de repeterar. Detta material har tidigare inte visats för någon och för Pernilla är det också första gången hon ser det och även hon skrattar gott vid minnet.

Det är rörande och känns som en stor ynnest att en solig eftermiddag få sitta inne i Målarsalen och lyssna till när Pernilla och Bengt berättar om mannen Ingmar Bergman. De pratar om honom med stor ömhet, respekt och med mycket humor. Jag tycker det känns som om jag också förstår Bergman lite bättre efter att ha sett dessa korta filmsekvenser av guldkornsmaterial men ska inte på något sätt påstå att jag vet, bara att min bild klarnat lite!

Som extra grädde på moset så är ju också Pernilla en av mina topp favoritskådespelerskor och jag är glad att jag för första gången får se henne "live" och lyssna till hennes minnen av Bergman. Den här festivalen bjuder verkligen på många godbitar som jag bär med mig länge och jag ser verkligen framemot ännu en ny dag full av evenemang i morgon.

Dagen D - Dramaten debut (Angelica Herger)

Då var det äntligen dags, efter månader av tänkande, skrivande, fnulande och repande så var dagen här. Det kändes ju som att det var jäääätte långt till 31 Maj. Dagen började tidigt, typ halv sju. Det var fixande och trixande. Alla saker skulle med. Jag kunde inte äta frukost, jag var så nervös.

Väl där, på Dramaten så mötte vi Katrin och Lava gänget utanför sceningången. Vi åkte först ner och lämnade våra grejor nere i källaren aka Lejonkulan. Sen åkte vi upp och hjälpte till att ställa iordning i marmorfoajen. Fast som vanligt var det bara Lavagänget och Adam och jag som var där först. Det var lite kaosigt men blev bra till sist. Sen var det dags för dans med gruppen P*fect. Så fantastiskt coola människor. Jag skulle aldrig klara av att dansa OCH se så cool ut samtidigt.
Det var helt enkelt grymt. Sen var det min, Adam och Lindas tur att visa våra imrovisations talanger. Det blev en hel del sjuka små scener men all in all gick det bra. Julia (Dufvenius) tyckte ialla fall att vi var "modiga" och jag tar det som en komplimang. Efter det så kom Mona fram till mig, så sjukt kul att få träffa henne. Det är ju hon som har ansvar för denna blogg och det är till henne jag mailar alla mina inlägg. Kul att få ett ansikte till namnet liksom.
Sen hade vi lite tid till övers men som gick åt till det obligatoriska "tappa bort sig på dramaten genom deras konstiga hissar". Man kan liksom gå genom hissen, det finns halvvåningar... jaja, svårt att förklara men det är som Hogwarts där bakom. Som dom där trapporna som flyttar sig. Till sist hamnade vi rätt nere i källaren igen. Då var det snart dags för vår första föreställning.

Vi preppade och buppade. Vi klädde på oss våra kostymer. Sen körde vi! Det gick jätte bra! Publiken var med och helt fantastiska. Men ingen rast och ingen ro. Lite trött nu (ingen mat och lite sömn ingen bra ide när man ska ha en heldag med förställningar osv) men upprymda begav vi oss uppåt i huset. Efter att ha åkt upp och ner, ner och upp i hissen igen så kom vi till marmorfoajen. Där mötte jag mina föräldrar. Jag hjälpte dom göra pins. Sjukt snygga pins! Dags igen för impro, denna gången gick det väl kanske inte lika bra. Jag skyller på att min hjärna höll på att förvandlas till en gojsig sörja. Ja, jag skyller på det. Hoppas att vi inte slösade bort en halvtimme av folks liv bara så är jag nöjd. Men ingen rast och ingen ro. Nu var det matdags! Vi begav oss uppåt igen. Hissen, igen. Men till sist så var vi i kantinen eller luchrummet som det står på skylten. Vilken gullig matpersonal ni har. Sååå himla trevliga. Fast gud va varmt dom har det. Jag och Adam höll på att svetttas ihjäl. Jag tog för mig av en jättegod blomkålsenchilada. Men så kunde jag inte äta! Jäkla nervositet. Jag tappar helt aptiten när jag är nervös. Inte riktigt läge att tappa aptiten när man behöver energi som mest. Men jag pillade i mig lite ialla fall och det var jätte gott! Sen var det ner i hissen igen till källaren. Dags för sista föreställningen.

Väl inne i lejonkulan så såg vi att pianot var uppfälld, hmmm. Jag kommer inte ihåg att det stod så när vi gick. Är det Bergman? Ingmaaaar? Inget svar, kanske inte var Ingmar. Nej, nu gäller det. Nu öser vi den sista energin vi har. Vem vet när vi får spela här igen! Och vi körde, vi körde och öste ut all energi vi kunde. Och vilken publik! Bästa publiken! Tråkigt dock att det aldrig blev knökfullt nere i källaren hade velat se några dramaten-nunor där i publiken...skämmes! Dem som var där verkade ha gillat det i varje fall. Lotta Ekberg som också jobbar med bloggen var där och fotade och filmade med sin mobil. Kul! Ja, sen var det slut! Jaha, vad gör vi nu då?

Vi tog vårt pick och pack och gick. Lämnade Dramaten. Stängde de tunga guldbeklägga dörrarna efter oss. Nu var det som vi aldrig varit där. Förutom nägra bragosmulor på golvet i källaren. Nu så sitter jag här och försöker smälta allt. Jag har gjort det, Dramatendebut! Over and out (for now) / Angelica

Seminarium - C:NTACT, Betty Nansen Teatres framgångsrika ungdomsprojekt

Har precis kommit från seminariet C:NTACT - Betty Nansen Teatrets framgångsrika mångfaldsprojekt för ungdomar som håller till i Danmark. Henrik Hartmann som är teaterchef för projektet börjar med att berätta om bakgrunden till varför C:NTACT startades och vad det var för behov som de ville fylla. Med på scenen har han två unga män; Nelli och Omar som senare kommer att visa två korta scener för oss.

Danmark är ett land som haft och har problem med integrationen och det finns många olika etniciteter i Danmark.

Det fanns/finns ett behov av att berätta "människans egen historia". Att möta en riktig person och få reda på dess tankar, bakgrund och just historia - En vilja att lära den danska populationen att tänka annorlunda.

Dessa historier tagna ur verkligheten kan fungera som en reflektion över vad du ser i samhället och ett försök till att bli av med fördomar. C:NTACT har valt att arbeta med unga människor för att de fortfarande är öppna i sinnet. I början av projektet år 2001 så arbetade de med isolerade och ensamma kvinnor som fick berätta sín historia men gick sedan mer och mer över till att behandla unga människors historier.

Från början var det ett litet projekt som nu har växt sig stort och innefattar bland annat film, radio och skrivande. Det kostar inget för de unga att medverka och det saknas tyvärr alltid pengar och de får ibland plocka ur egen ficka men Henrik förklarar att de hela tiden omger sig med människor som är enormt duktiga på det de gör.

De reser bland annat ut i skolor och har workshops och direkt efteråt utvärderar de tillsammans med publiken vad de just har sett. Det skapar en dialog och ett öppet rum, "Real Theatre" som Henrik uttrycker det.

Idéerna till föreställningarna kommer de på tillsammans eller var och en för sig som de sen bollar med varandra. De har även så kallat utbildningsmaterial som man kan ladda ner från deras hemsida - det skapar ett mervärde och blir ett bra komplement/verktyg för exempelvis de lärare som vill arbeta vidare med sina elever i skolan.

Nätverket sprider sig nu utanför Danmarks gränser och projekt finns även på Västbanken och i Lettland. De hoppas även på att snart få resa till S:t Petersburg i Ryssland.

De två unga männen berättar kort sin historia på scenen - hur de upplevde det att komma till Danmark från Afrika för första gången. Det är gripande och vackert. Scenerna är korta men träffar mig rakt där det ska träffa - i hjärtat. Killarna vänder sig direkt till mig med sin historia och det finns ingenstans jag kan gömma mig för de känslor som uppstår inuti mig. Det är rättframt och hundra procent ärligt. Jag skrattar men skrattet fastnar också lite i halsen. När han berättar om hur han längtar efter att få komma till landet Danmark som inte låter någon gå hungrig, där han kan arbeta och tjäna massor av pengar och leva ett bra liv. Men väl här blir han chockad över den låga lönen och ordet "skatt" har han inte hört förr - i hans hemland får man det man tjänar direkt i handen. Han är inte heller förberedd på att det är så kallt och att språket är hemskt svårt att förstå och lära sig. En kväll vill han gå ut och dansa men blir stoppad i éntren av en vakt - Han replikerar; Om en vit man kommer till mitt land för att dansa och festa så välkomnar vi honom med öppna armar. Det får mig att tänka till!

Det är inte vad han säger som känns nytt, utan hur han säger det och i vilken kontext. Det är det som gör det starkt och annorlunda för mig.

Efteråt är det öppet för oss i publiken att ställa frågor till de två killarna på scen. Det är till en början lite trevande men sedan kommer någon igång och samtalet kan börja. Tänker inte återge hela diskussionen här men kan säga att det var en givande stund och väldigt lärorikt och fick mig att vakna till lite extra...!

Jag känner mig glad över att det finns eldsjälar som vågar ställa svåra frågor och att fullfölja sina ideér och drömmar. Om man frågar Henrik Hartmann; Is this art, lär han svara I DON`T CARE - med efterttryck.

Frukost med Gunnel Lindblom

Samtliga frukostar har varit någonting alldeles extra. Det är så fantastiskt att höra alla dessa människor som jobbat nära Bergman berätta om deras arbete tillsammans. Vilken ära det är att få sitta så intimt det ändå blir i Restaurang Pauli och samtala med stora skådespelare utan att det känns påträngande.

Men det kan inte hjälpas. Och det får stå för mig personligen, att med ålder kommer också en extra dimension och dignitet in i bilden.

Gunnel Lindblom började som relativt nyutskriven från Göteborgs Stadsteaters elevskola att arbeta med Ingmar Bergman. Året var 1954 och Gunnel blev tillfrågad om hon ville arbeta i Malmö.
- Åh, äntligen skulle jag få lämna Göteborg, tänkte Gunnel och tackade ja till erbjudandet.
Tiden i Malmö blev den tid i karriären som Gunnel minns som den bästa. Det var också en tid då Malmö Stadsteater blomstrade. Särskilt goda minnen har Gunnel av rollen som Margareta i Faust. Och som Solveig i Peer Gynt, där Max von Sydow spelade självaste Peer.
Bland de Bergmanfilmer Gunnel medverkat i tycker hon själv bäst om Tystnaden.
- Det hände mycket konstigt runtomkring den filmen, det var första och förhoppningsvis sista gången jag hamnade på en löpsedel, berättar Gunnel.
I Tyskland tyckte man att Ingmar Bergman gått över alla gränser genom att skildra sexualiteten så öppet. Andra filmer Gunnel vill framhäva är Nattvardsgästerna där Gunnel spelar fiskarhustrun Karin, och Jungfrukällan. Gunnel har spelat mycket olika roller men det är också det hon tycker är spännande.
- Det är det som är så spännande med det här yrket, att man får byta personlighet och gå in andra människors liv och gestalta dem. Det var det som fick mig att börja med teater, säger Gunnel och fortsätter berätta om hur hon som 15-åring tyckte att det inte hände något i hennes eget liv och då bestämde sig för att bli skådespelerska.

På senare år har Gunnel börjat regissera. På frågan om hon är inspirerad av Ingmar Bergman i sitt jobb som regissör utbrister hon:
- Det kan du tro att jag är. Ibland tänker jag "tänk om jag bara gör en imitation av Bergman", säger Gunnel.
- Men det går inte att göra någon annans, mans tår där med sina egna upplevelser, tillkortakommanden och kvaliteter, fortsätter hon.
Med detta i ryggen tillägger hon att Ingmar och hon till exempel hade mycket olika uppväxter och de har olika utgångspunkter, men Gunnel tyckte mycket om Ingmars sätt att arbeta på.
- Han kom alltid väl förberedd, arbetade med skådespelarna på ett mycket ömsint sätt och är genuint intresserad av människor, säger Gunnel och tillägger att han till och med satte ljus till sina uppsättningar. Även de ljusteknikerna som studerat ljussättning fick lära sig mycket av honom. När alla inblandade i en ny uppsättning kallas alla inblandade till en träff, kollationeringen. När Ingmar Bergman höll i en kollationering höll han alltid en stor presentation över hur han såg på uppsättningen, scen för scen. På det sättet hade alla en god grund att stå på i arbetet med pjäsen.
Framförallt i Ingmars tidiga karriär hade han dock en tendens att bli ursinnig när saker och ting inte gick hans väg. Med åren avtog denna egenskap och mot Gunnel brusade han aldrig upp efter att hon ledset förklarat att hon fick ont i magen när han skrek så åt henne.

Det faktum att Ingmar Bergman var mycket välkänd i Tyskland, Frankrike och Italien innan han blev känd i Sverige, och att han fortfarande är större utomlands än här tror Gunnel kan vara problemet med att vara profet i eget land. Men det kan också finnas en del nationella faktorer som ligger bakom. Kritiken från svenska journalister handlade enligt Gunnel ofta om att Bergman inte var tillräckligt politisk. Gunnel tycker att detta är missvisande. Visst, han var inte partipolitisk, men han skildrade borgerligheten obarmhärtigt.
- Vi har ju en massa saker för oss i det här landet, som jantelagen till exempel. Man får inte vara grandios, och det var han ju, avslutar Gunnel.