Staffan i ööö Parisö

Var i Paris i helgen för att se Viskningar och rop av Tooneelgroep, Amsterdam som Ingmar Bergman International Theatre Festival är samproducent för.

Föreställningen ägde rum i Créteil, en förort dit få taxibilar kör och absolut inga återvänder ifrån, "becausö it isö not ö very pleasanteö placeö to beö", som receptionisten på hotellet uttryckte det. "Takeö the Metro! You willö get therö, but ö Imö notö sureö youö getö backö!"

Ner i Metron snabbt som fan, för alla dessa ö hade sinkat oss betydligt, kunde inte köpa biljetter. Biljettsäljaren pekade på sin kaffekopp, ångande, och pekade på biljettautomaterna.

Inga mynt och kreditkorten funkade inte. Upp från underjorden igen, upp till gatan för en taxi. Regn, ingen ledig taxi i sikte. En kille tar tag i mig, säger att jag har trängt mig före i någon för mig osynlig taxikö. "Keep your hands off me, you sucker", säger jag då, och han lyder. Bra. Sen blir det svart i Paris.

"Fuck", tänker jag då! "Jag är blind!"

Nej, inser jag sedan. Det är "Earth Hour"! Klimattyperna (som jag faktiskt i detta sammanhang kallar dem/oss) har släckt ner fucking Paris. Ner i Metron igen, säger till Bente, som först nu dyker upp i min rapport, även om hon hela tiden i bakgrunden kunnat iaktta min stigande desperation och våldsbenägenhet.

"Vi hoppar!" Så hoppade vi över spärrarna, plankade in på Metron, bet på naglarna för att hinna, kom fram till slutstationen som de enda människorna i vagnen med vit hud, sprang till teatern för att hinna till en föreställning som börjar med en ytterligt utdragen och sannfärdigt gestaltad dödskamp.

Först på teatern återvände jag till verkligheten. Jag andades ut, medan all möjlig ångest och alla möjliga kroppsvätskor fläckade scenen.