Sitter och funderar. Står inte Bergman väldigt ofta i vägen för Bergman? När jag ser The Man Who Asked Hard Questions känner jag en viss mättnad - innan jag ens närmat mig utställningens själva innehåll. På håll ser jag Det Bergmanska Allvaret som manér - lydigt gestaltat av grafiska formgivare - i Fårös gråskala. Jag föreställer mig det hovsamma tilltalet i retoriken kring konstnärsskapet. Skymtar förenkling av det komplexa i ett komplext konstnärsskap. (Bergman som visklek slutar alltid i ett tjatter om Döden och dämonerna, tro, skuld och alla dessa kvinnor.)
Nu ska jag inte döma utställningen, de flesta jag talat med tycker att den är en god väg in i Bergmans konstnärsskap – en bra entré till festivalen och den man vars namn den bär.
Bergman skapade sitt eget universum - gigantiskt sett till antal producerade filmer och manus. Ett vittförgrenat släktträd som till och från känns klaustrofobiskt som en fågelholk.
Folk som berättar sina drömmar, sin släkthistoria eller ständigt pratar om sina egna relationer och förehavanden utan att någonsin ställa frågor till den tålmodige lyssnaren kan vara väldigt tröttande. Några få människor iscensätter alltsammans, skriver manus, väljer inspelningsplats och scenbild, kikar i kameragluggen, lyssnar på ljudupptagningen och styr sedan skådespelarna, handgripligt, utmed en osynlig räls. Sådana universum kan lätt bli precis som universums svarta hål: syreförbrukande.
Jag såg båda föreställningarna av "Marionetterna" – en i mitt tycke fantastisk föreställning - och lämnade dem med en upprymd känsla: JAG HAR SETT BERGMAN BEFRIAD FRÅN BERGMAN!
Andreas Kriegenburg är en av alla de regissörer som gett sig i kast med något av Bergmans många filmmanus, som lyckats befria dem från manéren, de filmiska stilgreppen och en regi- och skådespelarkonst som i många av filmernas fall känns ålderdomlig. Manuset framträder, orden, tankarna, resonemangen - liksom de ursprungliga intentionerna, erfarenheterna, kraften bakom manusets tillblivelse.
Med de inbjudna gästspelen som valt att gestalta Bergman-manus har festivalen bidragit till ett nytt intresse för manusförfattaren Bergman. Syret återvänder och med ens känns det Bergmanska universumet verkligt spännande att utforska igen.
(Och är Fårös färgskala verkligen så förbannat grå?)
C F H
