Skisser – funderingar

Illustratörens perspektiv. Sitter och skissar. Till festivalens grafiska form ska det adderas illustrationer som på olika sätt ska vägleda besökarna till de olika programpunkterna. Kanske. Det blir många skisser. Vips blev det en Bergmanfigur – med en liten Bergman-marionett i sin hand. Vad får man göra med Bergman egentligen? Vad skulle han själv ha sagt? På tidningarnas kultursidor har man diskuterat Jag-perspektivet i den svenska samtidsromanen. Jag Jag Jag. Bergman har väl varit Jag-perspektivets främste företrädare? Bergmans barndom, Bergmans fader, Bergmans kvinnor, Bergman, Bergman, Bergman. I skissblocket får han först formen som en stor skugga. I datorn upptäcker jag att Bergmanfiguren är lätt att förminska. Man kan välja procent, storleksgrad med några knapptryckningar. My Little Bergman. Dom små figurerna celldelar sig, börjar springa över bildytan. Plötsligt får Bergman färg. Mycket färg. Yellow Submarine-färg. Hoppsan. Vad håller jag på med??? Det var ju inte det här jag skulle göra...


Man måste väl ändå säga att Bergman är för evigt förknippad med Döden på samma sätt som Astrid Lindgren är förknippad med Pippi. Om jag skulle göra en pekbok för barn som sammanfattade Bergmans produktion skulle Döden nog figurera redan på någon av de första sidorna. En liten glad lieman, med trubbigt lieblad. Man får lust att skoja, svära i kyrkan eller åtminstone i skissblocket.

Jag stänger skissblocket. Slut för idag.