Stiftelsen Ingmar Bergman gav idag ett internationellt seminarium som började med en paneldebatt om Bergmans konstnärliga betydelse över olika medier.
I panelen satt Andrew Higgie, film- och teaterproducent, Through a Glass Darkly (2009), Ivo van Hove, teaterregissör, Viskningar och rop (2009), Kristian Petri, filmregissör och författare
Staffan Valdemar Holm, teaterregissör och konstnärlig ledare för Ingmar Bergman International Theatre Festival och Jennie Worton, dramaturg, Through a Glass Darkly (2009).
Moderator var Stephen Farran-Lee, förläggare och journalist.
Samtalet rörde sig om vad vi gör, får och kan göra med Bergmans verk. Det talades också om hur man ska förhålla sig till teater kontra film och hur dessa två medier kan korsas. Naturligtvis behandlades också vad som skiljer Bergman från andra och vad som är specifikt i hans arbete.
Andrew Higgie och Ivo van Hove som båda för tillfället arbetar med Bergmans texter talade om hur svårt det varit att få rättigheterna till texterna. Higgie lät göra gällande att det var tack vare Cate Blanches charm och 2 års tjatande som Bergman slutligen gav med sig och gav Almeida Theatre rättigheterna till manuset.
Ivo van Hove tittar avundsjukt på Higgie och klargör att han också försökt få rättigheterna till Såsom i en spegel men utan framgång.
- Och nu måste jag vänta tills ni är klara med er produktion, tillägger Ivo aningen sarkastiskt.
Men får man verkligen göra vad som helst med Bergmans material? Han höll som sagt ganska hårt i rättigheterna.
- Bergman knows the theatre people, he knew that most of us would fuck up, säger Staffan Valdemar Holm och skrattar.
Andrew Higgie som jobbat I två år med att få rättigheterna till “Såsom i en spegel” berättar att de fått veta varför de fått nej. Bergmans första anledning är att manusen är daterade. Men det är alla överens om att inte hålla med om. Det går, men man måste göra det rätt, det vill säga göra det till sitt eget.
Konsten är att inte göra en remake av det material som tidigare gjorts av upphovsmakaren själv utan att förvalta hans genialitet genom att göra texten till sin egen.
- Jag läser texten och försöker förstå vad den verkligen handlar om, sen gör jag det till mitt eget, säger van Hove.
Att arbeta med Bergmans material är ett stort ansvar under frihet. Och det var ingen felskrivning. Alla i panelen är överens om att det gäller att transfomera de till sig själv och sin nutid, inte att modernisera. Det speciella med Bergmans verk är det fullkomligt personliga som samtidigt är fullkomligt universellt. Bergmans manus liknar ingenting annat någon i panelen sett. Viskningar och rop var till exempel skrivet mer som ett brev än ett manus. Ett brev med en fråga ställd till ensemblen:
”Jag har en vision om… är det möjligt att göra det?”
Kristian Petri talar om ”Det sjunde inseglet” och att det krävs en skicklig konstnär för att komma undan med schackscenen.
- ”Jag är döden” säger en röst och så står där en kille i en löjlig huva.
Klart står i alla fall att det finns en stor efterfrågan på att låta Bergmans verk utvecklas. Över 60 produktioner har gjorts på scen sedan Bergman lämnade jordelivet. Att filmerna kan bli teater och teaterpjäserna kan bli teater verkar det finnas konsensus om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar