En föreställning vi får vänta på till nästa år."Karen's illness is also a chance for me to see into the heart madness". Vilken pappa säger så om sin dotter?
Det måste vara en iskall, känslolös varelse som inte klarar att se utanför sitt eget egocentriska jag. Repliken uttalades under läsningen av Through a Glass Darkly framförd av skådespelare från Almeida Theatre. Det ter sig för en nybörjare på Bergman som jag själv vara ett återkommande mönster i hans verk att en äldre man som tagit sig genom livet utan att lyfta blicken får tillfälle att tänka en gång extra. Så även i detta fallet.
I första anblicken tror man att det är enkelt. Han är helt enkelt egoist. Men slutsatsen är för tidigt dragen. Pappa David både känner och bryr sig mer om sin dotter än den man som troget står vid hennes sida, ständigt och mekaniskt förklarandes sin kärlek. Jag lämnade min stol på sjunde bänk med ett antal frågeställningar om rädsla för kärleken, döden och mäns kontrollbehov kontra kvinnors galenskap.
Mina förväntningar på läsningen var höga. Alla jag träffat som såg läsningen igår lyfte den högt på önskelistan över föreställningar att se i färdigt skick. Jag går med i den kören, åker hem och bokar en biljett till premiären i London om ett år. Eftersom jag hört Andrew Higgie och Jennie Worton tala om tankarna bakom denna läsning fick jag ytterligare en dimension med mig därifrån. Ett stort plus till teaterfestivalkonceptet.
Dessutom konstaterar jag på väg hem att utställningen på Raol Wallenbergs torg är ännu vackrare i mörker.
Utställningen på Raol Wallenbergs torg by night
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar