Bergmanfestivalen 2012

Bergmanfestivalen är snart tillbaka!

Håll koll på http://www.bergmanfestivalen.se/ för fortlöpande information.

Le Grand Final!

Marmorfoajén Jag i rött!

Vilket avslutningsparty det blev igår på sista festivaldagen. Efter konserten samlades alla i Marmorfoajén för dans, dryck och mingel.

Idag känner jag mig otroligt nöjd och så klart lite trött efter tio intensiva dagar i festivalens tecken. Jag och Mona som bevakat alla festivaldagar återkommer nog en sista gång hit för ett par avslutande rader och tankar.

Tills dess...Ha en härlig söndag allihopa!

Konsert - Lykke Li och CocoRosie

Sista festivaldagen igår med grymt bra konsert på stora scenen.Festivalpubliken var verkligen i feststämning. Lykke Li bjöd på rivig musik medan CocoRosie bjöd på det mer lugna!

Kika på det korta klippet från Lykke Lis framträdande. (Tyvärr lite suddigt). Satt högst upp på tredje raden med svindel och försökte fånga lite i alla fall. Kort klipp från CocoRosie här.

Obama Victory Speech Project

Tanja Lorentzon

Vilken genial idé att låta skådespelare från olika delar av världen tolka Barack Obamas segertal utifrån sina egna ideér och tankar.

Det var en upplevelse som heter duga och så annorlunda att få höra hur hans tal kom till liv!

Det var korta scener på ca 20 minuter och Tanja Lorentzon inledde på svenska. Hon spelade Paris Hilton och hade sina små (låtsas) hundar med sig på scen. Det var grymt kul - tänk er talet i Paris Hilton tappning - Succé! Sedan följde fler olika typer av scener, vissa riktigt humoristiska medan andra hade en mer allvarlig ton - som när en kvinna stod mitt på scen och "posade" som frihetsgudinnan med en Coca cola flaska i den uppsträckta handen. (And Coke shall set us free, min tolkning..). Eller mannen med en trumma på ryggen som talar till Presidenten om hur hans liv ter sig "in the corner of the world", den lilla människan som bär något stort inom sig.

Allt avslutas av att en man gör talet på Hebreiska. Jag förstår såklart inte orden men det låter vackert och jag vet ju vad det är för text han sänder ut.

Han säger att meningen Yes we can är samma sak som tre Ja. Yes för ja, We (franska) oui =ja och can betyder ja på Hebreiska. Fint!

Vilket härligt sätt att avsluta festivalen på! Om man inte räknar med konserten på kvällen som jag återberättar sedan.

Lunch med Marie-Louise Ekman

Var i Marmorfoajén för en lunch idag med Marie-Louise Ekman och hon berättade kort om sig själv och om Dramaten som arbetsplats och vad det finns för planer för "huset" framöver. Hon tillträdde i Januari 2009 som chef. Hon beskriver sig själv som en förändrare till skillnad från en förvaltare. Hon talar om att samhället idag vilar på alla dessa eldsjälar som tror på något och bidrar. Med all respekt för pengars värde, men har man ingen idé så hjälper det inte med pengar.

Hon talar om personalstyrkan på Dramaten som hon tycker är makalös. De arbetar hårt och hon ser ett ständigt förändringsarbete på Dramaten. Det krävs att man är många i en rörelse - Man kan inte göra jobbet själv. Förändringar gör man tillsammans. Man ska göra konstnärliga vinser här i huset för då blir det också en ekonomisk vinst. Dramaten har också väldigt många olika hantverksgrupper och det är viktigt att man odlar denna kunskap som finns.

En kvinna i publiken tycker inte att Bergmanfestivalens närvaro synts så mycket i media och hon efterfrågar mer information kring festivalen i form av fler artiklar och intervjuer. Marie-Louise svarar att man inte kan förlita sig på media för idag har papperstidningarna en kris och hon talar om vikten av att ständigt förnya sig och ett sätt är att komma ut mer via internet.

Dramaten är statsunderstödda till skillnad från Stadsteatern som ständigt lever under ett hot - De är kommunala och måste alltid dra in pengar för att överleva. Dramaten har inte det bekymret. Oavsett om det inte är fulla hus så får Dramaten ändå sina anslag. Hon tycker det är mycket viktigt att tänka på hur Dramaten profilerar sig. Det ska inte handla om bildning för att kunna komma hit eller ha en speciell stämpel - man måste arbeta så att ung som gammal känner sig välkommen. Hon säger att vi nu befinner oss i en stor brytningstid där två linjer möts. Hon kommer in på internet och att många idag går ut på webben för att söka information och ta reda på saker. De ska utveckla sin hemsida ännu mer framöver och bli ett tydligt fönster mot världen och till årsskiftet är det tänkt att ett nytt biljettsystem ska finnas på internet där man kan boka och även bestämma vart i salongen man vill sitta. Det kan man tyvärr inte i dagsläget.

Hon talar också om alla viktiga kringverksamheter i huset som luncher, möten, musikaliska händelser etc. De måste finnas så verksamheten inte bara är knuten till de "färdiga" föreställningarna

I höst kommer det ges möjligheter till att exempelvis gå på öppna repetitioner av Höstsonaten. (premiär i november) Det är något som har uppskattats mycket av besökarna. Nu kommer också barn och ungdomsverksamheten flytta över helt till Elverket och starta upp verksamheten ordentligt där. den exprimentella teatern flyttar då till Tornrummet, Målarsalen och Lejonkulan.

Någon i publiken efterfrågar att ta in mer musikteater på Dramaten och det är något som nu diskuteras enligt Marie-Louise.

Vad är kvalitét inom teatern frågar någon och hon svarar att det handlar om en yrkesskicklighet som är identifierbar. Det ska finnas en skicklighet hos skådespelarna och hon är grymt imponerad av kvalitén hos skådespelarna som medverkade i gästspelen under Bergmanfestivalen.

En kvinna som är utbildad skådespelare från teaterhögskolan tycker att Dramaten har höga murar som det är svårt att tränga igenom. Det finns många yrkesutbildade som gärna skulle vilja samarbeta med Dramaten men de känner att det är svårt. Hela teatersverige är stängt säger kvinnan. Marie-Louise replikerar att det förs samtal om detta och att det finns ett mål att ha 50 anställda plus 50 frilans skådespelare på Dramaten. Hon tycker vidare att auditions är ett bra sätt att hitta nya okända förmågor och ett bra sätt att pröva men då måste man också ha en bra framförhållning.

Jag tycker hela diskussionen var mycket intressant och kul att få möta Marie-Louise Ekman och höra om hennes tankar och planer för Dramaten.

Festivalens sista dag idag! Passa på att gå på något evenemang. Dagens scema finner du här; http://www.bergmanfestival.com/

photo.jpg

photo.jpg, originally uploaded by Bergmanfestival.

Ett Shakespearcitat inleder filmen; "it is a story told by an idiot".
Börje Ahlstrdt är så bra som ingenjör Åkerblom, på grund av
mordisk vrede inlagd på psyket. Synd att han inte kunde vara här och
introducera.

Det är nästan fullt i salongen och jag njuter och suger ut det sista
ur festivalen.nu ska jag njuta av filmen.

Hälsningar,
Mona

Öppna repetitioner: Scener ur ett äktenskap

Efter en härlig frukost imorse "for" jag vidare mot Dramatens lilla scen för att se Öppna repetitioner av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson i rollerna. Det var alldeles fullt i publiken och regissören Stefan Larsson introducerade oss till konceptet att bjuda in en publik mitt under rådande repetitionsperiod.

Han förklarar att det är onaturligt att ha betraktare under en repetition och att det är storslaget av skådespelarna att ställa upp och det håller jag verkligen med om.

Jag har aldrig sett en öppen repetition tidigare och det var mycket spännande. De visade upp två olika scener och sedan samtalade vi om det tillsammans - Ensemblen och publiken. Även om de bara är i startgroparna av sitt repeterande så måste jag säga att de var mycket proffsiga och en stund glömde jag bort att det faktiskt var en repetition. (De har repat i ca 4 veckor) Jag undrar så klart om det verkligen är så som de visade idag? För självklart så blir det en annan sak när det finns en inbjuden publik med. Öppen repetition men med ett litet frågetecken på "öppen"? Den är öppen på så sätt att man bjuds in att deltaga men det blir ändå som att se ett litet kort utdrag ur en "klar" föreställning. Det är de tankar som jag bär med mig nu och det ska bli kul att se det alldeles färdiga resultatet i augusti då föreställningen har premär.

Frukost med Maria Bonnevie och Nadja Weiss

Jag har tyvärr missat ett par frukostar med festivalvärdarna denna vecka men nu fick jag äntligen slå mig ner i restaurang Pauli igen och lyssna till när Maria Bonnevie ( dagens värd ) och Nadja Weiss samtalade om Ingmar Bergman.

Maria och Najda arbetade tillsammans i föreställningen Yvonne, prinsessa av Burgund som spelades på Dramatens lilla scen och där Bergman stod för regin. Maria gick på scenskolan då och gjorde sin praktik i den här föreställningen. Det var på den vägen som Maria kom till Dramaten. Nadja hade rollen som Yvonne.

Nadja och Maria berättar om hur Ingmar lade sig i allt och hade ett skarpt öga för alla detaljer.

- Om man hade en finne så såg Ingmar det direkt, säger Maria och skrattar.

- Och man var aldrig sen till en repetition, det vågade man inte och de var också ganska så skönt att det var så, för att slippa stressen, fortsätter Maria.

Båda två kan intyga att Bergman var otrolig på att skapa en magi och ett "eget rum" när man arbetade med honom. De hade dessutom en enorm respekt för honom. Han hade ju sin ilska som de tror tog sig uttryck på grund av hans perfektionistiska läggning och att han ville ha kontroll på allt.

Han ställde höga krav på sig själv och då även på dem som fanns runtomkring honom.

Om man hamnde i ett bråk med honom så redde man ut det fort och Erland Josephson var en sådan person som kunde gå in och verkligen lätta upp stämningen och skapa en slags kontrast gentemot Ingmars ilska.

- På det sättet var Ingmar och Erland perfekta ihop, säger Nadja.

Något som Nadja och Maria trycker på var att människor faktiskt var rädda för honom. Varför denna rädsla infann sig har de båda svårt att svara på. Det bara var så.

När Maria arbetade med Bergman för radioteatern så hade hon och Bergman en kontrovers och strax efter så skriver Bergman något på en liten lapp som han knycklar ihop och skjuter över till henne. När hon vecklar upp den så ser hon ett litet rött hjärta inuti. Det tyckte hon var en fin gest.

De får frågan vilka som är deras Bergmanfavoriter på film och teater och båda säger unisont; Filmen Fanny och Alexander för den har alla delar i sig av glädje, hat, rädslor, humor, gud och djävulen.

Maria berättar att hon brukar se filmen varje jul. När det kommer till teaterföreställningar så har Nadja "Lång dags färd mot natt" och "Ett dockhem" som sina favoriter och Maria tycker att föreställningen "Rummet och tiden" var helt otrolig.

De saknar båda Ingmar och Nadja säger att huset (Dramaten) har haft sorg länge nu sedan han gick bort. Någon frågar om han någonsin gick på Stadsteatern för att titta på föreställningar men Nadja tror inte att han gjorde det. Han gillade att hålla till på ungefär samma ställen.

- Det här var hans hem, säger Nadja och syftar på Dramaten.

Maria har varit borta från Dramaten i ca tre år nu. Hon har bott i Norge och spelat i föreställningen Brand av Henrik Ibsen men kommer tillbaka till Dramaten i höst för att medverka i föreställningen Höstsonaten (premiär i november) vilket hon tycker ska bli mycket roligt.

Ur dagens program rekommenderar Nadja att man ska gå och se repetitionerna av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson.

Explain nothing. Put it there. Say it. Leave.

Heiner Goebbels höll ett välbesökt seminarium i Målarsalen där han förklarar hur han arbetar med frånvaro och tolkning för att skapa föreställningar där publiken får tolka och tänka själv.

Filmen som är dryga 9 minuter lång visar några utvalda delar av föreläsningen. Som alltid när två timmar ska tas ner på tio minuter är mycket taget ur sin kontext, mitt syfte med redigeringen har varit att ge dig en bild av vad Heiner Goebbels "is all about".

Föreställningen "Kvartett" på Elverket

"Jag sätter upp många speglar så jag kan se dig dö i pluralis", en replik från föreställningen "Kvartett" som jag sett idag på Elverket. Vilken text! Det var den stora behållningen från den här teaterkvällen. (Den spelades på tyska men textades till svenska).

Den bygger på Choderlos De Laclos berömda sedeskildring från 1700-talet, Les liaisons dangereuses och det kom också en film med samma namn 1988 med Glenn Close, Michelle Pfeiffer och John Malkovich i huvudrollerna. Jag blir glatt överraskad över detta eftersom det är en av mina favoritfilmer.

På scen rör sig Greve Valmont och markisinnan de Merteuil runt varandra, de byter roller - Ibland är hon mannen och han är kvinnan. Lite förvirrande till en början men jag försöker hänga med.

Föreställningen är laddad med mycket erotik och kärlek. De för ett ändlöst ordkrig (lika ändlöst som bordet vi ser på scenen) med varandra, retas, eggar och förstör för varandra.

Scenografin är sparsmakad med ett bord, (det långa och ändlösa) två stolar och en stege som används kort i en sekvens.

En annorlunda föreställning med grymt bra text och begåvade skådespelare.

Godnatt!

Filmad Teater - Sista skriket

Jag har sett filmad teater "Sista skriket" med introduktion av Björn Granath som är dagens festivalvärd.
Sista skriket är en enaktare som Ingmar Bergman skrev istället för ett föredrag som han förväntades hålla när svensk film fyllde 100 år. Den hade premiär 1993 på Filmhuset i Stockholm och handlar om Georg af Clerker som blir utslängd ur filmvärlden och på sina bara knän kommer till filmbolagsdirektör Charles Magnussons kontor för att få chansen att arbeta igen. (Se även Monas inlägg om det nedan).
Den var mycket kul att se, och vilka skådespelarprestationer av Björn Granath och Ingvar Kjellson.
Nu ska jag strax gå och se på föreställningen Kvartett på Elverket vilket jag verkligen ser framemot - Berättar om det lite senare!

Frukost med Björn Granath

Björn Granath var i Bergmans anda tidig till frukosten. När samtalet skulle börja hade han redan hunnit äta sin frukost och han förklarar att han vill tala lite om Bergman, men framför allt om festivalen och i synnerhet behovet av att få internationell teater till Sverige.

Björn började med med studentteater och har genom den och sin fortsatta skådespelarkarriär rest runt och turnerat i nästan hela världen.

Publiken är ofta rädd för att det ska bli obegripligt med teater på ett främmande språk, men för den som vågar prova brukar det oftast visa sig att det inte är något problem.
- Magin uppstår mellan scenen och publiken, det är det som är storheten med texten, säger Björn.

Teatern kommer alltid att överleva. Många är idag rädda för den tekniska utvecklingen med datorer och bloggar, men Björn ser dem som hjälpmedel.
- Det sammma sa man i antiken, när det skrivna ordet kom, de bildade grekerna såg boksäverna som fienden och läste inte själva. Man hade slavar som läste åt sig, berättar Björn.

På teatern är det talade ordet i centrum och det är det som är väsentligt. Det är därför skådespelare älskar Strindberg, eftersom han skrev för talspråk. Björn anser att det är jättesvårt att läsa pjäser.
- Det blir ingenting förrän det möter sin publik egentligen, säger Björn.

Ingmar Bergman International Theatre Festival har bjudit på helt olika teaterupplevelser. En del har varit väldigt, väldigt nytt medan annat har varit väldigt, väldigt gammalt. Ett exempel som Björn ger på gammal teaterform är den mycket uppskattade "Smärtan" som vi såg tidigare i veckan. Det är en människa, en publik och mycket sparsmakad scenografi, inget som förför åskådaren precis så som teater framfördes från början.
- Det är en skådespelerska som förmedlar Duras text och det blir oerhört starkt, den enkelheten fungerar, men det är oerhört svårt, säger Björn.

Björn är noga med att poängtera hur roligt och viktigt det är med den här festivalen och att han verkligen hoppas att det blir en fortsättning efter 2011.
- Det är oerhört inspirerande att se internationell teater.

En av frukostarnas stamgäster passade på att berätta om den första gången han sett Björn på scenen, på ett torg framförande Mistero Buffo av Dario Fo. Björn lyste upp en aning för han minns mycket väl den uppsättningen och den visade sig tillhöra ett av hans starkaste minnen. Att spela på torget är som att tränga in i en helt annan värld, förklarar Björn.
- Det är som att spela på medeltiden, folk som hänger på räcken och sitter med öl på terassen, fullt med folk.
Björn berättar hur han samspelade med kyrkklockorna så pass vältajmat så att folk trodde att det var regisserat. Det är en form av situationsbestämd teater utan naturalistisk psykologisering.
- Det är strikt för-Freudianskt, säger Björn.

När det blev dags att prata om samarbetet med Bergman blev Björn först en aning sammanbiten. Han samlar sig och förklarar att han kom till Dramaten som 40-åring, en mogen skådespelare. Han började i "Drottningens juvelsmycke". Ingmar Bergman hade betraktat Björn med misstänksamhet, men snart hade han mjuknat och erbjöd Björn en roll i "Ett Dockhem".

Det är lätt at misstänka att Björn och Ingmar skulle hamna i kollision eftersom Ingmar avskydde improvisation och Björn hade en bakgrund som inneburit en hel del av den varan. Men de kom rätt bra överens.
- Ingmars storhet låg i att han kunde pjäsen. Han la sitt öra så nära texten och lyssnade på den så noga, så noga. Han tänkte inte på vad han själv ville säga utan vad orden i texten hade att berätta, säger Björn.
Precis som alla andra frukostvärdar intygar Björn att Ingmar var väldigt väl förberedd och berättar att de jobbade i tre veckor, sen fick skådespelarna gå hem och lära sig texten. För det orkade inte Ingmar vänta på. Sedan träffades de igen och lade scenerier. Då kunde det ibland hända att det krockade eftersom Björn i mötet med de andra skådespelarna kunde få egna idéer. Agerade han på dem svarade Ingmar med ett bryskt "Varför gör du så där?". Ingmar behövde ha kontroll, men det gick att få igenom egna idéer bara man gör det fullt ut.

På begäran berättar Björn om incidenten med cigarren.
Det var när de skulle spela Peer Gynt och skulle gestalta en karikatyr av kapitalismen och stå där med cigarrer och se viktiga ut som Björn tyckte att det var lite stelt och ville pigga upp det hela. Under en repetition gjorde han på eget bevåg ett litet trick han lärt sig.
- Jag la cigarren så här ovanpå handen och slog till så att cigarren flög upp, i en perfekt båge och smack, så satt den i munnen, berättar Björn och visar med gester den perfekta bågen.
Vi som lärt oss lite om Bergman väntar spänt på fortsättningen, detta kan han inte ha gillat.
"Du", sa Ingmar, "Det där var jävla roligt - men jag vill aldrig se det igen", citerar Björn.
"Varför då?" undrade Björn.
"För du kan aldrig göra om det varje kväll".
Men Björn gjorde det i alla fall. Och efter varje föreställning kollade Björn av med Richar Wolf hur det hade gått med cigarren och naturligtvis höll han koll på varje gång Björn hade missat.

Björn kan dock respektera den där noggannheten eftersom teater handlar om att skapa ett tryggt rum för publiken.
- Som skådespelare måste man vara självklart och ha tappat osäkerheten för att kunna vara koncentrerad och i nuet, på teatern finns bara nu, säger Björn.

Ur dagens festivalprogram plockar Björn ut Den filmade föreställningen av "Sista skriket". Det är en enaktare som Ingmar skrev istället för ett föredrag han förväntades hålla när svensk film fyllde 100 år. Den handlar om Georg av Clerker som var Schillers och Sjöströms föregångare och som blev utslängd ur filmvärlden när den regisserade filmen kom. Enaktaren handlar om hur Clerker förnedrar sig för att få göra film igen.
- Ingmar fick också böna och be en gång i tiden, berättar Björn.

Jag vill lyfta fram en kommentar vi fått från Karin Hellqvist och Adina Rydqvist, Persona Resonans. Jag skulle ha träffat dem på Persona Bar för att prata lite om deras arbete, men jag uteblev till förmån för tekniska problem. Så här skriver dem:

"Din iaktagelse var helt korrekt Mona: visst har vi kul! Ytterst handlar vårt musicerande om kommunikation och inspirerade av Bergmans Persona ville vi undersöka det samspel som sker utan ord, dels mellan oss, men även med rummet och tystnaden som uppstår mellan tonerna. Tystnad är en viktig och uttrycksfull del av all musik precis som i kommunikationen mellan filmens Bibbi Andersson och Liv Ullman. I tystnaden får vi tillfälle att reflektera över vad vi just hört och upplevt. Men tystnaden kan kanske också säga oss mer än alla toner och ord och vara ett uttrycksmedel i sig?

Att välja musik som för oss beskriver stämningar i Bergmans Persona visade sig vara väldigt spännande och förvånansvärt lätt. Vi tog intryck av ljuset, stämningar, miljöer men fram för allt skådespelarnas kommunikation. Musiken vi spelade under tre kvällar i Tornrummet, fem verk av vår generations tonsättare, behandlar alltså tystnad och kommunikation på olika sätt. Hur man reagerar på tystnad, varför man väljer att svara med tystnad. Tystnaden behandlades olika av tonsättarna, som förväntansfull, laddad spänning, en tomhet som ger plats åt eftertanke, eller en plattform för telepatisk kommunikation.

Under repetitionsperioden växte klara bilder fram av vilka element i Persona som motsvarades av respektive musikaliskt verk eller fragment, trots att inget stycke är skrivet med just Persona som utgångspunkt. Så växte vår högst personliga musikaliska Persona fram. Kanske kunde publiken associera till samma scener eller miljöer som vi?"

Tack!

Eraritjaritjaka

Alla föreställningar på den här fantastiska festivalen har varit något alldeles extra. Jag har varit överpositiv till allt, det kan ju verka som om objektiviteten grumlats något av min medverkan i festivalens uppbyggnad. Men jag svär - jag är lika överväldigad som det verkar. Den här kvällen blev inget undantag.

När stråkkvartetten spelat ett tag som inledning blev jag dock lite orolig för om jag skulle klara att hålla mig vaken, det blir ju ändå rätt sena kvällar och tidiga morgnar när man bevakar en hel festival...

Precis då blev det mörkt. Kvartetten satte sig längst bak på scenen och tog av sig kavajerna. Och in kommer André Wilms. Korta texter av Elias Canetti samspelar med musiken och de handlar om allt. Allt mellan himmel och jord. Om djur. Om ensamheten. Om sökandet efter någon - om mänskligheten. Texterna är korta och kommer i stötar, nästan som twitterposter. Kanske skulle man kunna använda sociala medier i experimentiell scenkonst?

Framförallt häpnandsväckande är alla överraskningar den här föreställningen bjuder på. Videoprojiceringarna var fullkomligt fascinerande och det var inte bara jag som undrade "hur gör du?".

Risken för att somna var minimal. Jag satt istället med ett fånigt leende på läpparna genom hela föreställningen. Och jag som trodde att jag hade svårt för monologer.

Hela salongen stod upp och apploderade. Vid efterföljande samtal med Goebbels var i stort sett hela Marmorfoajén full. Det var många som önskade att han skulle avslöja sina trick, men som alla trollkonstnärer vägrade han svara på den frågan. Samtalet kom istället att handla mycket om samarbetet med Théatre Vidy/Lausanne och Elias Canetti.

Nästa gång jag har chansen att se Heiner Goebbels uppsättningar ska jag ta chansen direkt. Du som har möjlighet redan i morgon - ta den!

Omstrukturering av teaterns hierarkier

Danjel Andersson är redaktör och konstnärlig ledare för Perfect Performance.

"PERFECT PERFORMANCE är en ideell förening som vill få in internationell kompetens i svensk teater. Hittills har den gjort detta i form av festivaler. Tre stycken har det blivit 2003, 2004 och nu senast 2006. Viktigt för PERFECT PERFORMANCE är att presentera tunga konstnärskap på scenkonstområdet, som annars inte presenteras i Sverige."

Precis som den här festivalen vill Perfect Performance alltså öka den kulturella integrationen med omvärlden. Danjel pratar om att teatern är hierarkiskt uppbyggd. Högst upp i hierarkin hittar vi regissörer och dramaturge, sen kommer skådespelarna och underst kommer alla andra - ljud, ljus, kostym, mask och scenografi. För att åstadkomma något nyskapande krävs att dessa herarkier bryts, enligt Danjel och ger oss ett antal exempel på kompanier som lyckats med detta från 60-talet och framåt.
Vi får se några exempel på film och det blir ju onekligen något annat om man lämnar konventionerna.

Heiner Goebbels som regisserat och delvis komponerat kvällens föreställning Eraritjaritjaka samarbetar med Théatre Vidy varifrån Barbara Suthoff som föreläste tidigare idag kommer. Han undervisar också på Institute for Applied Theatre Studies i Geissen, en förebild inom experimentiell konst.

När jag skriver detta har jag sett Goebbels föreställning. Och det var verkligen en fantastisk upplevelse som blir nästa inlägg. Är det detta Danjel förespråkar är jag med på noterna, men under föredraget lät det lite som om han vill att teater ska vara till för att undersöka vad teater är. Om så är fallet undrar jag om teater bara ska vara till för teatervetare? Vilket i så fall skulle motsäga det Danjel inledde med; att han talar, till skillnad från Suthoff från publikens perspektiv.

Seminarium - Theatre Vidy - Lausanne, prototype for the future?

Barbara Suthoff

Jag ska försöka mig på att återge eftermiddagens seminarium så gott jag kan. Det var Barbara Suthoff från Theatre Vidy-Lausanne som kommit för att prata om nya sätt att producera teater på. Jag ska erkänna att ämnet inte hör till något som jag tidigare är speciellt bekant med så när hon började berätta om bakgrunden till ämnet försökte jag hänga med så långt det var möjligt.

I korta drag handlar det om ett helt annat sätt "att göra teater på". Man säljer teaterproduktioner på de internationella teaterscenerna. Man använder sig av samproducenter i Europa och det viktiga i arbetet är att bygga upp och behålla relationer och alltid vara på plats för att synas för ev. samarbetspartners. Det finns alltså inget organiserat system för hur man hittar sin samarbetspartners utan man nätverkar och håller sig framme. De använder sig inte av sponsorer alls - dock så har alltid samarbetspartnern första "tjing" på premiären och nämns överallt där föreställningen finns. De turnerar väldigt mycket och kan så att säga vara på fler ställen samtidigt. På teatern i Lausanne spelas det också alltid någon föreställning så det blir en stor spridning och ett brett utbud. De kan också hålla sina biljettpriser låga. Det som är unikt att det är en liten teater och en liten stad men ändå så kommer pengarna från stadens invånare i Lausanne. Att det är en liten stad skulle man kunna tro betyder små produktioner men det är precis tvärtom, med stora produktioner. Förra säsongen nämner hon att de var och turnerade i 17 länder totalt.

Staffan Valdemar Holm flikar in att det behövs mer mångfald i Sverige och någonting som bryter av det system som råder på Dramaten och i övriga teaterhus i Sverige. Dramaten har problemet att om de blir inbjudna från femton ställen att komma och gästspela så kan de bara tacka ja till två. Det beror dels på att skådespelarna är uppbundna och inte så lätt kan komma loss.

I finanskrisens spår tror hon det är viktigt att tänka annorlunda och verkligen granska om dagens teater kan fortsätta att fungera som den gör? Finns det kanske andra finansiella modeller som inte innebär statlig inblandning? Kan Theatre Vidy fungera som en tänkbar lösning för framtiden?

Avslutningsvis; Ett intressant ämne som säkert förtjänar mer uppmärksamhet än det här inlägget kan bjuda på men jag hoppas det har gett en liten inblick i diskussionen åtminstone.

Chakaboku

Jag blev så oerhört fascinerad av det där med Chakaboku så det blir en film till.

Bergman och teatern

Bergman och teatern, originally uploaded by Bergmanfestival.

En mycket vacker film om Ingmars teaterliv. Det började med dockteater
och Stor-Klas och Lill-Klas, en uppsättning av Sjöström på Dramaten. Sedan belv det Malmö, Dramaten, Tyskland, Los Angeles och Dramaten igen. Men det där vet ni ju redan vid det här laget. Upplevelsen av den här filmen är bilderna, blickarna och speciellt tyckte jag om att se Bergman och Josephsson sitta och smågnabbas i gradängerna.

Frukost med Staffan Valdemar Holm

En ganska blöt publik mötte i morse i Restaurang Pauli en lycklig Staffan Valdemar Holm. DN har publicerat en artikel med rubriken "Kulturens Morinho". På sportsidorna.

Som fotbollsentusiast kan man väl knappast önska sig en bättre rubrik? Staffan berättar att Morinho är en fotbollsspelare som blev avstängd för att han var för passionerad. Passande! För passionerad kan man utan att tveka säga att Staffan är också.

Den här festivalen har länge varit ett drömprojekt för Staffan.

- Det är otroligt viktigt för Sverige och Stockholm, en väldigt vacker stad, men den ligger i en periferi.

Han syftar antagligen på det gamla tugget om att Stockholm ligger på Sveriges skuggsida, tänkte jag, men så enkelt var det inte. Nä, det är Sverige som är en periferi i kontexten att Sverige egentligen inte är någon nation.

- En nation är något som någon annan vill ha, som någon vill erövra. Ingen vill göra det med Sverige, alltså är vi ingen nation, säger Staffan och slätar sedan över en aning genom att säga att han säger det som ett skämt, men med någon slags allvar.

- Vi lever i en välbeställd periferi och när man blir för välbeställd slutar man intressera sig för vad andra gör, periferins arrogans. Vi har kapat förtöjningarna med den europiska kontinenten, Sverige behöver ett inflöde av internationell teater om vi ska kunna kommunicera med övriga världen på en intellektuell nivå, säger Staffan.

Sverige behöver alltså internationell teater och intellektuellt kommunikation med övriga världen. Hur får man till det på bästa sätt? När Staffan träffade några journalister någon vecka efter Ingmar Bergmans död fick han frågan om hur vi ska göra för att bevara Ingmars minne. Enligt Staffan lät det som om frågan löd ”ska vi göra en staty i marmor eller brons?”.

- Det hade inte Ingmar Bergman gillat, nej, låt oss bygga ett monument av levande teater, svarade Staffan.

Och så blev det. På ett sätt kan man tycka att Staffan har utnyttjat Ingmar Bergmans död till att uppfylla sina egna drömmar, men då ska man komma ihåg att Ingmar Bergman höll sig uppdaterad i teatervärlden även utanför Sverige.

- Ingmar Bergman var väldigt välorienterad, han hade en stor parabol på Fårö och hade alla kanaler som visar teater. Han ville inte vara där, han ville ha sin kaviar och knäckebröd men ändå hänga med, berättar Staffan som suttit i timmar och diskuterat teateruppsättningar med Bergman i telefon.

Staffan talade en del om hur urvalet gått till för festivalen. Sofi Lerström och han delar på det konstnärliga ledarskapet. Valet av Sofi var lätt eftersom hon producerat det mesta som både Staffan och Ingmar gjort på Dramaten, tillsammans har de ett gigantiskt nätverk i teatervärlden.

Sofi och Staffan åkte runt i hela Europa, har sett 101 föreställningar, varav fem sedan valdes ut til festivalen. De letade efter mycket bra föreställningar som bygger på text, har bra regi och bra skådespelare.

Nästa gång den här festivalen äger rum, år 2011, kommer det vara utan Staffan Valdemar Holm som konstnärlig ledare. Efter söndag den 7 juni slutar slutar Staffans uppdrag på Dramaten. Då börjar istället arbetet med MITOS 21 som Staffan är en av initiativtagarna till.

MITOS 21 är ett teaternätverk som grundats av teatermänniskor som alla är anknutna till något av Europas stora teaterhus. Nätverkets namn syftar på Adrianes tråd, som hjälpte Thesus ut ur labyrinten. Siffran 21 står för det nuvarande århundradet.
- På nyårsafton år 2200 byter nätverket namn till MITOS 22, säger Staffan

Nätverket är till för att skapa nya teaterprojekt, och det är viktigt att det jobbas framåt.
- Vi gör saker och snackar inte så mycket, vi träffas och bestämmer vad vi ska göra, påpekar Staffan och det går inte att missta sig på lättnaden i hans röst.

Nätverkets första projekt är det vi får se på lördag klockan 16 – 18 på Stora Scenen– Obama Speech Project. En workshop runt Obamas segertal ur ett retoriskt perspektiv.

Nästa projekt är att göra teater i Chakaboku. Chakabokuär en stad i Atakanaöknen, eller spökstad snarare. Man utvann salpeter som användes till gödningsmedel på den tiden. När konstgödslet kom dog staden helt ut. Under Pinochets regim på 70-talet blev Chakaboku ett koncentrationsläger.

Chakaboku, Foto: hugo perez paz

Idén till projektet föddes genom Håkan Engströms och Juan Diego Spoerers film Don Robertos Skugga (2008), som handlar om Don Roberto Zaldívar som återvände till gruvan där han suttit fängslad 1973.




Teatern var central i Chakabokus blomstertid. Stadsbyggnationen gjordes med tanke på klasssamhället med de rika på ena sida och de som hade minst bodde på den andra, och så teatern i mitten. Nu har ingen bott där sedan koncentrationslägrerna stängdes i mitten av 70-talet, men teatern finns kvar.

Projektet i Chakaboku går ut på att ta med sig så många framstående skådespelare från hela världen och göra Shakaboku levande under 24 timmar nästa år.

I "Don Robertos skugga" är väggarna enormt viktiga. Alla ord försvinner med tiden i luften, väggarna är det som blir kvar. MITOS 21s projekt kommer att ha dessa väggar som utgångspunkt, filma och sända live över internet. Alla ska kunna se.

Navär tiden börjar ta slut avslutar Staffan sitt första uppdrag som dagens värd med att berätta en liten detalj om Bergman som vi faktiskt inte kände till.

Två månader innan Ingmar Bergman dog pratade Staffan med Ingmar i telefon. Ingmar sa att han ville tillbaka till Stockholm. Han hade till och med agerat på det och ringt prästen i Hedvig Eleonora kyrka.

- Han ville tillbaka till det hus där han växte upp, och jag blev livrädd. För om det händer alla innan de dör så måste jag flytta till Tomelilla och det vill jag inte, avslutar Staffan och som det oftast är när Staffan talar så lämnas man med skrattet bubblande i magen.

Bergman Island

Började min festivaldag idag med att se dokumentären Bergman Island av Marie Nyreröd (SVT). Jag har sett den på tv en gång tidigare men det var bra att friska upp minnet litegranna.

Ingmar Bergman berättar om sin barndom, sitt yrkesliv, sina äktenskap, barn, kärleken till Fårö och om sina demoner som han tampats med hela livet. Klipp visas bland annat från filmerna Persona, Sjunde inseglet, Smultronstället, Fanny och Alexander och andra små intressanta inslag från hans yrkesliv. Vi får se mycket av hans hem på Fårö och hans egna biograf.

Det är en tillgänglig film som ger en intressant bild av Bergman och jag kommer på mig själv att flera gånger nicka instämmande till saker han berättar om. Bland annat hans "svaghet" för tickande klockor som han också haft med i många av sina filmer. (Jag är också ett stort fan av dem.)

För er som vill se filmen så har ni chansen redan imorgon den 4/6 klockan 13.30 och den 5/6 klockan 12.00 i Målarsalen. Båda visningarna har engelsk textning.

Nu ska jag återgå till lite officework innan det är dax igen för ett seminarium klockan 16.00, om nya sätt att producera teater - återkommer om det senare i bloggen.

Ha en fin festivaldag!