Eraritjaritjaka

Alla föreställningar på den här fantastiska festivalen har varit något alldeles extra. Jag har varit överpositiv till allt, det kan ju verka som om objektiviteten grumlats något av min medverkan i festivalens uppbyggnad. Men jag svär - jag är lika överväldigad som det verkar. Den här kvällen blev inget undantag.

När stråkkvartetten spelat ett tag som inledning blev jag dock lite orolig för om jag skulle klara att hålla mig vaken, det blir ju ändå rätt sena kvällar och tidiga morgnar när man bevakar en hel festival...

Precis då blev det mörkt. Kvartetten satte sig längst bak på scenen och tog av sig kavajerna. Och in kommer André Wilms. Korta texter av Elias Canetti samspelar med musiken och de handlar om allt. Allt mellan himmel och jord. Om djur. Om ensamheten. Om sökandet efter någon - om mänskligheten. Texterna är korta och kommer i stötar, nästan som twitterposter. Kanske skulle man kunna använda sociala medier i experimentiell scenkonst?

Framförallt häpnandsväckande är alla överraskningar den här föreställningen bjuder på. Videoprojiceringarna var fullkomligt fascinerande och det var inte bara jag som undrade "hur gör du?".

Risken för att somna var minimal. Jag satt istället med ett fånigt leende på läpparna genom hela föreställningen. Och jag som trodde att jag hade svårt för monologer.

Hela salongen stod upp och apploderade. Vid efterföljande samtal med Goebbels var i stort sett hela Marmorfoajén full. Det var många som önskade att han skulle avslöja sina trick, men som alla trollkonstnärer vägrade han svara på den frågan. Samtalet kom istället att handla mycket om samarbetet med Théatre Vidy/Lausanne och Elias Canetti.

Nästa gång jag har chansen att se Heiner Goebbels uppsättningar ska jag ta chansen direkt. Du som har möjlighet redan i morgon - ta den!