En ganska blöt publik mötte i morse i Restaurang Pauli en lycklig Staffan Valdemar Holm. DN har publicerat en artikel med rubriken "Kulturens Morinho". På sportsidorna.
Som fotbollsentusiast kan man väl knappast önska sig en bättre rubrik? Staffan berättar att Morinho är en fotbollsspelare som blev avstängd för att han var för passionerad. Passande! För passionerad kan man utan att tveka säga att Staffan är också.
Den här festivalen har länge varit ett drömprojekt för Staffan.
- Det är otroligt viktigt för Sverige och Stockholm, en väldigt vacker stad, men den ligger i en periferi.
Han syftar antagligen på det gamla tugget om att Stockholm ligger på Sveriges skuggsida, tänkte jag, men så enkelt var det inte. Nä, det är Sverige som är en periferi i kontexten att Sverige egentligen inte är någon nation.
- En nation är något som någon annan vill ha, som någon vill erövra. Ingen vill göra det med Sverige, alltså är vi ingen nation, säger Staffan och slätar sedan över en aning genom att säga att han säger det som ett skämt, men med någon slags allvar.
- Vi lever i en välbeställd periferi och när man blir för välbeställd slutar man intressera sig för vad andra gör, periferins arrogans. Vi har kapat förtöjningarna med den europiska kontinenten, Sverige behöver ett inflöde av internationell teater om vi ska kunna kommunicera med övriga världen på en intellektuell nivå, säger Staffan.
Sverige behöver alltså internationell teater och intellektuellt kommunikation med övriga världen. Hur får man till det på bästa sätt? När Staffan träffade några journalister någon vecka efter Ingmar Bergmans död fick han frågan om hur vi ska göra för att bevara Ingmars minne. Enligt Staffan lät det som om frågan löd ”ska vi göra en staty i marmor eller brons?”.
- Det hade inte Ingmar Bergman gillat, nej, låt oss bygga ett monument av levande teater, svarade Staffan.
Och så blev det. På ett sätt kan man tycka att Staffan har utnyttjat Ingmar Bergmans död till att uppfylla sina egna drömmar, men då ska man komma ihåg att Ingmar Bergman höll sig uppdaterad i teatervärlden även utanför Sverige.
- Ingmar Bergman var väldigt välorienterad, han hade en stor parabol på Fårö och hade alla kanaler som visar teater. Han ville inte vara där, han ville ha sin kaviar och knäckebröd men ändå hänga med, berättar Staffan som suttit i timmar och diskuterat teateruppsättningar med Bergman i telefon.
Staffan talade en del om hur urvalet gått till för festivalen. Sofi Lerström och han delar på det konstnärliga ledarskapet. Valet av Sofi var lätt eftersom hon producerat det mesta som både Staffan och Ingmar gjort på Dramaten, tillsammans har de ett gigantiskt nätverk i teatervärlden.
Sofi och Staffan åkte runt i hela Europa, har sett 101 föreställningar, varav fem sedan valdes ut til festivalen. De letade efter mycket bra föreställningar som bygger på text, har bra regi och bra skådespelare.
Nästa gång den här festivalen äger rum, år 2011, kommer det vara utan Staffan Valdemar Holm som konstnärlig ledare. Efter söndag den 7 juni slutar slutar Staffans uppdrag på Dramaten. Då börjar istället arbetet med MITOS 21 som Staffan är en av initiativtagarna till.
MITOS 21 är ett teaternätverk som grundats av teatermänniskor som alla är anknutna till något av Europas stora teaterhus. Nätverkets namn syftar på Adrianes tråd, som hjälpte Thesus ut ur labyrinten. Siffran 21 står för det nuvarande århundradet.
- På nyårsafton år 2200 byter nätverket namn till MITOS 22, säger Staffan
Nätverket är till för att skapa nya teaterprojekt, och det är viktigt att det jobbas framåt.
- Vi gör saker och snackar inte så mycket, vi träffas och bestämmer vad vi ska göra, påpekar Staffan och det går inte att missta sig på lättnaden i hans röst.
Nätverkets första projekt är det vi får se på lördag klockan 16 – 18 på Stora Scenen– Obama Speech Project. En workshop runt Obamas segertal ur ett retoriskt perspektiv.
Nästa projekt är att göra teater i Chakaboku. Chakabokuär en stad i Atakanaöknen, eller spökstad snarare. Man utvann salpeter som användes till gödningsmedel på den tiden. När konstgödslet kom dog staden helt ut. Under Pinochets regim på 70-talet blev Chakaboku ett koncentrationsläger.
Idén till projektet föddes genom Håkan Engströms och Juan Diego Spoerers film Don Robertos Skugga (2008), som handlar om Don Roberto Zaldívar som återvände till gruvan där han suttit fängslad 1973.
Teatern var central i Chakabokus blomstertid. Stadsbyggnationen gjordes med tanke på klasssamhället med de rika på ena sida och de som hade minst bodde på den andra, och så teatern i mitten. Nu har ingen bott där sedan koncentrationslägrerna stängdes i mitten av 70-talet, men teatern finns kvar.
Projektet i Chakaboku går ut på att ta med sig så många framstående skådespelare från hela världen och göra Shakaboku levande under 24 timmar nästa år.
I "Don Robertos skugga" är väggarna enormt viktiga. Alla ord försvinner med tiden i luften, väggarna är det som blir kvar. MITOS 21s projekt kommer att ha dessa väggar som utgångspunkt, filma och sända live över internet. Alla ska kunna se.
Navär tiden börjar ta slut avslutar Staffan sitt första uppdrag som dagens värd med att berätta en liten detalj om Bergman som vi faktiskt inte kände till.
Två månader innan Ingmar Bergman dog pratade Staffan med Ingmar i telefon. Ingmar sa att han ville tillbaka till Stockholm. Han hade till och med agerat på det och ringt prästen i Hedvig Eleonora kyrka.
- Han ville tillbaka till det hus där han växte upp, och jag blev livrädd. För om det händer alla innan de dör så måste jag flytta till Tomelilla och det vill jag inte, avslutar Staffan och som det oftast är när Staffan talar så lämnas man med skrattet bubblande i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar