Tornrummet fylldes. Fotöljerna jag beskrev i inlägget om RadioLive var på plats. Notställ hade lagts till scenerierna. Konstmusik. Karin Hellqvist, violin och Adina Rydqvist, cello. Tvärsamarbete mellan unga tonsättare, musiker och arkitekter, vad betyder det? Det står i deras egen beskrivning att de vill undersöka tystnaden och "Kan vi vara helt öppna inför mötet med musiken och
rummet och kan vi ohämmat ta emot det den har att säga?"
Mina P3-influerade musikreferenser räcker inte till här, var det första jag tänkte. Hur i hela friden ska jag beskriva detta? Det mest annorlunda jag hört innan är Mr Bungle. Och kanske ändå, kanske det kan sägas att detta är någon sorts klassisk och fridfull variant av Mr Bungle. Vad vet jag?
Klart står i alla fall att rummet och framförallt instrumenten utnyttjades till fullo. I synnerhet Karin Hellqvists violin. Varje del av strängarna och stråkarna undersöks lekfullt, allvarligt men ändå tyckte jag mig skönja ett leende i Karins och Adinas mungipor. Det syns att de har kul.
Ett tag funderade på om jag skulle försöka beskriva musiken med vanliga ord typ:
BRRRuuuumBRUMBRRRRRwwwooooiiii.................................krgsch.................i...i...i...i.
Men det verkade löjligt och ger inte riktigt det rätta intrycket. Istället bad jag om att få fotografera noterna. Den publicerar jag senare för min dator är lika trött som jag.
(Förlåt Karin och Adina, det blev ingen Persona Bar ikväll som jag lovade, ni är välkomna att skriva kloka saker här istället.)
1 kommentar:
Din iaktagelse var helt korrekt Mona: visst har vi kul! Ytterst handlar vårt musicerande om kommunikation och inspirerade av Bergmans Persona ville vi undersöka det samspel som sker utan ord, dels mellan oss, men även med rummet och tystnaden som uppstår mellan tonerna. Tystnad är en viktig och uttrycksfull del av all musik precis som i kommunikationen mellan filmens Bibbi Andersson och Liv Ullman. I tystnaden får vi tillfälle att reflektera över vad vi just hört och upplevt. Men tystnaden kan kanske också säga oss mer än alla toner och ord och vara ett uttrycksmedel i sig?
Att välja musik som för oss beskriver stämningar i Bergmans Persona visade sig vara väldigt spännande och förvånansvärt lätt. Vi tog intryck av ljuset, stämningar, miljöer men fram för allt skådespelarnas kommunikation. Musiken vi spelade under tre kvällar i Tornrummet, fem verk av vår generations tonsättare, behandlar alltså tystnad och kommunikation på olika sätt. Hur man reagerar på tystnad, varför man väljer att svara med tystnad. Tystnaden behandlades olika av tonsättarna, som förväntansfull, laddad spänning, en tomhet som ger plats åt eftertanke, eller en plattform för telepatisk kommunikation.
Under repetitionsperioden växte klara bilder fram av vilka element i Persona som motsvarades av respektive musikaliskt verk eller fragment, trots att inget stycke är skrivet med just Persona som utgångspunkt. Så växte vår högst personliga musikaliska Persona fram. Kanske kunde publiken associera till samma scener eller miljöer som vi?
Skicka en kommentar