Frukost med Gunnel Lindblom

Samtliga frukostar har varit någonting alldeles extra. Det är så fantastiskt att höra alla dessa människor som jobbat nära Bergman berätta om deras arbete tillsammans. Vilken ära det är att få sitta så intimt det ändå blir i Restaurang Pauli och samtala med stora skådespelare utan att det känns påträngande.

Men det kan inte hjälpas. Och det får stå för mig personligen, att med ålder kommer också en extra dimension och dignitet in i bilden.

Gunnel Lindblom började som relativt nyutskriven från Göteborgs Stadsteaters elevskola att arbeta med Ingmar Bergman. Året var 1954 och Gunnel blev tillfrågad om hon ville arbeta i Malmö.
- Åh, äntligen skulle jag få lämna Göteborg, tänkte Gunnel och tackade ja till erbjudandet.
Tiden i Malmö blev den tid i karriären som Gunnel minns som den bästa. Det var också en tid då Malmö Stadsteater blomstrade. Särskilt goda minnen har Gunnel av rollen som Margareta i Faust. Och som Solveig i Peer Gynt, där Max von Sydow spelade självaste Peer.
Bland de Bergmanfilmer Gunnel medverkat i tycker hon själv bäst om Tystnaden.
- Det hände mycket konstigt runtomkring den filmen, det var första och förhoppningsvis sista gången jag hamnade på en löpsedel, berättar Gunnel.
I Tyskland tyckte man att Ingmar Bergman gått över alla gränser genom att skildra sexualiteten så öppet. Andra filmer Gunnel vill framhäva är Nattvardsgästerna där Gunnel spelar fiskarhustrun Karin, och Jungfrukällan. Gunnel har spelat mycket olika roller men det är också det hon tycker är spännande.
- Det är det som är så spännande med det här yrket, att man får byta personlighet och gå in andra människors liv och gestalta dem. Det var det som fick mig att börja med teater, säger Gunnel och fortsätter berätta om hur hon som 15-åring tyckte att det inte hände något i hennes eget liv och då bestämde sig för att bli skådespelerska.

På senare år har Gunnel börjat regissera. På frågan om hon är inspirerad av Ingmar Bergman i sitt jobb som regissör utbrister hon:
- Det kan du tro att jag är. Ibland tänker jag "tänk om jag bara gör en imitation av Bergman", säger Gunnel.
- Men det går inte att göra någon annans, mans tår där med sina egna upplevelser, tillkortakommanden och kvaliteter, fortsätter hon.
Med detta i ryggen tillägger hon att Ingmar och hon till exempel hade mycket olika uppväxter och de har olika utgångspunkter, men Gunnel tyckte mycket om Ingmars sätt att arbeta på.
- Han kom alltid väl förberedd, arbetade med skådespelarna på ett mycket ömsint sätt och är genuint intresserad av människor, säger Gunnel och tillägger att han till och med satte ljus till sina uppsättningar. Även de ljusteknikerna som studerat ljussättning fick lära sig mycket av honom. När alla inblandade i en ny uppsättning kallas alla inblandade till en träff, kollationeringen. När Ingmar Bergman höll i en kollationering höll han alltid en stor presentation över hur han såg på uppsättningen, scen för scen. På det sättet hade alla en god grund att stå på i arbetet med pjäsen.
Framförallt i Ingmars tidiga karriär hade han dock en tendens att bli ursinnig när saker och ting inte gick hans väg. Med åren avtog denna egenskap och mot Gunnel brusade han aldrig upp efter att hon ledset förklarat att hon fick ont i magen när han skrek så åt henne.

Det faktum att Ingmar Bergman var mycket välkänd i Tyskland, Frankrike och Italien innan han blev känd i Sverige, och att han fortfarande är större utomlands än här tror Gunnel kan vara problemet med att vara profet i eget land. Men det kan också finnas en del nationella faktorer som ligger bakom. Kritiken från svenska journalister handlade enligt Gunnel ofta om att Bergman inte var tillräckligt politisk. Gunnel tycker att detta är missvisande. Visst, han var inte partipolitisk, men han skildrade borgerligheten obarmhärtigt.
- Vi har ju en massa saker för oss i det här landet, som jantelagen till exempel. Man får inte vara grandios, och det var han ju, avslutar Gunnel.