Har precis kommit från seminariet C:NTACT - Betty Nansen Teatrets framgångsrika mångfaldsprojekt för ungdomar som håller till i Danmark. Henrik Hartmann som är teaterchef för projektet börjar med att berätta om bakgrunden till varför C:NTACT startades och vad det var för behov som de ville fylla. Med på scenen har han två unga män; Nelli och Omar som senare kommer att visa två korta scener för oss.
Danmark är ett land som haft och har problem med integrationen och det finns många olika etniciteter i Danmark.
Det fanns/finns ett behov av att berätta "människans egen historia". Att möta en riktig person och få reda på dess tankar, bakgrund och just historia - En vilja att lära den danska populationen att tänka annorlunda.
Dessa historier tagna ur verkligheten kan fungera som en reflektion över vad du ser i samhället och ett försök till att bli av med fördomar. C:NTACT har valt att arbeta med unga människor för att de fortfarande är öppna i sinnet. I början av projektet år 2001 så arbetade de med isolerade och ensamma kvinnor som fick berätta sín historia men gick sedan mer och mer över till att behandla unga människors historier.
Från början var det ett litet projekt som nu har växt sig stort och innefattar bland annat film, radio och skrivande. Det kostar inget för de unga att medverka och det saknas tyvärr alltid pengar och de får ibland plocka ur egen ficka men Henrik förklarar att de hela tiden omger sig med människor som är enormt duktiga på det de gör.
De reser bland annat ut i skolor och har workshops och direkt efteråt utvärderar de tillsammans med publiken vad de just har sett. Det skapar en dialog och ett öppet rum, "Real Theatre" som Henrik uttrycker det.
Idéerna till föreställningarna kommer de på tillsammans eller var och en för sig som de sen bollar med varandra. De har även så kallat utbildningsmaterial som man kan ladda ner från deras hemsida - det skapar ett mervärde och blir ett bra komplement/verktyg för exempelvis de lärare som vill arbeta vidare med sina elever i skolan.
Nätverket sprider sig nu utanför Danmarks gränser och projekt finns även på Västbanken och i Lettland. De hoppas även på att snart få resa till S:t Petersburg i Ryssland.
De två unga männen berättar kort sin historia på scenen - hur de upplevde det att komma till Danmark från Afrika för första gången. Det är gripande och vackert. Scenerna är korta men träffar mig rakt där det ska träffa - i hjärtat. Killarna vänder sig direkt till mig med sin historia och det finns ingenstans jag kan gömma mig för de känslor som uppstår inuti mig. Det är rättframt och hundra procent ärligt. Jag skrattar men skrattet fastnar också lite i halsen. När han berättar om hur han längtar efter att få komma till landet Danmark som inte låter någon gå hungrig, där han kan arbeta och tjäna massor av pengar och leva ett bra liv. Men väl här blir han chockad över den låga lönen och ordet "skatt" har han inte hört förr - i hans hemland får man det man tjänar direkt i handen. Han är inte heller förberedd på att det är så kallt och att språket är hemskt svårt att förstå och lära sig. En kväll vill han gå ut och dansa men blir stoppad i éntren av en vakt - Han replikerar; Om en vit man kommer till mitt land för att dansa och festa så välkomnar vi honom med öppna armar. Det får mig att tänka till!
Det är inte vad han säger som känns nytt, utan hur han säger det och i vilken kontext. Det är det som gör det starkt och annorlunda för mig.
Efteråt är det öppet för oss i publiken att ställa frågor till de två killarna på scen. Det är till en början lite trevande men sedan kommer någon igång och samtalet kan börja. Tänker inte återge hela diskussionen här men kan säga att det var en givande stund och väldigt lärorikt och fick mig att vakna till lite extra...!
Jag känner mig glad över att det finns eldsjälar som vågar ställa svåra frågor och att fullfölja sina ideér och drömmar. Om man frågar Henrik Hartmann; Is this art, lär han svara I DON`T CARE - med efterttryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar